Allt de sade om Annika, del 9

Albin Fermér satt vid köksbordet och funderade. Han hade ringt alla av Annikas vänner som han kunde komma på, men ingen hade sett henne. Hon hade tydligen inte pratat med dem heller, för ingen verkade känna till att hon hade stuckit. Albin talade inte om det för dem heller. Han sa bara att han behövde få tag på Annika och inte visste var hon var just nu. Annika hade förstås vänner som han aldrig hade träffat, musiker och sådana som han inte brydde sig om. Kanske var det någon sådan vän hon bodde hos. Kunde hon ha hittat en ny kille? Fan ta henne om det var så.

Han hade vänt upp och ner på allt hon ägde för att hitta någon adressbok eller något annat som kunde ge en ledtråd, men han hade känt på sig redan innan att det inte skulle ge något resultat, för alla sådana uppgifter fanns i Annikas mobil och dator och dem hade hon tagit med sig. I garderoben fanns bara kläder och i bokhyllan bara böcker, några fotografier i ramar och så en massa notblad. De senare hade han rafsat igenom och slängt ut över golvet.

I fotografierna hittade han heller ingen hjälp. Där fanns en bild på Annika och Julie där de satt på en brygga med armarna om varandras axlar, en bild på Annika och hennes tjejgäng på en restaurang, en bild på Annika där hon var två år gammal och satt med sin mamma och pappa i en soffa, en bild på Albin och Annika när de just tagit sin examen och sedan någon bild där Annika hade midsommarkrans i håret och sjöng tillsammans med två gamla gubbar. Ingenting fanns som kunde ge honom några ledtrådar. Han borde haft bättre koll. Han borde ha följt med till något av de där ställena hon spelade på och kollat vad det var för människor som hängde där. Han tryckte ner sina saker i träningsväskan och bestämde sig för att gå till gymmet och ta ut några av sina aggressioner där. Förr eller senare skulle väl Annika komma hem igen. Då ringde det på dörren.

.