Allt de sade om Annika, del 17

Siv Vide lade ifrån sig boken på köksbordet och torkade tårarna med en bit hushållspapper. Hon hade vågat öppna boken ”Min dotter är homo” två dagar tidigare och sedan dess hade hon sträckläst den. Mamman i boken hade tänkt samma tankar som hon, blivit lika rädd som hon, men sedan insett saker som Siv alls inte tänkt på. En mening hade fått henne att bli både rörd och bekymrad.

Föräldrarna är ofta de sista som får veta, just för att de är så viktiga. Barnen är rädda att föräldrarna inte ska förstå och stöta bort dem.

Hon tänkte tillbaka på det senaste mötet med Annika. Hon hade suttit där på andra sidan bordet och förmodligen berättat något som var väldigt svårt för henne att våga berätta, och Siv hade bara skällt på henne. Annika hade vågat berätta för henne, förmodligen inte alls som den sista utan kanske till och med som den första person hon pratade med. Vilket förtroende hon hade fått. Men hon hade kastat bort det. Hon visste varför. Det var för att hon blev rädd. Kanske var det en bok för att förstå sig på sig själv hon egentligen behövde.

Hon ville så gärna att Annikas liv skulle flyta på efter regelboken, att det skulle bli ett normalt liv, ett bra liv, ett sådant som normala lyckliga familjer hade. Hennes eget liv hade alltid varit kaos. Hon hade alltid strävat efter en normal tillvaro, men den ville aldrig riktigt infinna sig. Kanske hade hon den nu, men på något vis kändes det som att det var för sent. Att ärren från hennes barndom och hennes uppväxt och slitet som ensam mamma hade förstört henne på ett vis som inte gick att laga. På något vis hade hon intalat sig att när hon satt där som mormor, medan Annika var lyckligt gift, då skulle hon äntligen få ro i själen.

Visa din dotter att din kärlek finns där, vad som än händer. Tala om för henne att det inte spelar någon roll för dig vem hon älskar. Du kanske tycker att det är självklart, men hon behöver höra det.

Siv skruvade på sig. Var det inte lite smörigt skrivet? Hon hade aldrig sagt till Annika att hon älskade henne. Brukade föräldrar säga sådant till sina barn? Var det bara hon som var onormal? Men så långt skulle hon aldrig kunna gå, att hon skulle börja säga till Annika att hon älskade henne. Det skulle bara kännas fånigt och konstlat. Det skulle vara en tillräckligt lång väg för henne att gå bara att försöka få in tanken i huvudet att hennes dotter skulle kunna bli ihop med en annan kvinna. Om det nu var så.

.