Allt de sade om Annika, del 22

Siv täckte över den gravade laxen med plastfolie och slängde en blick ut genom köksfönstret. Hon trodde inte sina ögon. Ut ur skogen, precis bredvid gäststugan, kom en kille gående och hon kände igen honom direkt. Det var Albin. Hon frös till. Vad skulle hon göra? Ropa på honom? Men om han var farlig, så som Annika och Julie sagt, då hade hon ingen chans mot honom. Siv sprang till husets framsida, men hon insåg att Arne och pojkarna redan hade hunnit alldeles för långt bort för att de skulle höra henne ropa. Hon rusade tillbaka till köksfönstret igen. Där såg hon hur Albin såg sig om och sedan tryckte ner dörrhandtaget till gäststugan och gick in. Annika måste vara därinne. Var fanns Julie? I bastun förmodligen. Siv slutade tänka och sprang ut genom dörren och bort mot gäststugan. Hon var inte rädd längre. Hon kokade av ilska. Ingen skulle få göra hennes dotter illa.

I samma ögonblick flög dörren upp och Annika kom utspringande, klädd i bara ett linne och ett par trosor. Albin kom efter henne och slog ut med händerna.
”Men kom igen nu, jag vill bara snacka..” Han tystnade när han fick syn på Siv och sedan suckade han. ”Alltså, jag måste bara prata med Annika. Det här är ju löjligt.” Annika tog skydd bakom sin mor och Siv kunde se hur hon skakade.
”Annika vill inte prata med dig, Albin. Jag tycker det är väldigt tydligt och jag tycker att du ska respektera det och ge dig av härifrån.” Siv hörde att hennes stämma var överraskade fast. Albin granskade henne som om han övervägde saken.
”Nej”, sa han sedan bestämt och vände sig mot Annika igen. ”Annika, du måste lyssna på mig. Jag fattar inte varför du måste vara så jävla dramatisk. Jag vill bara att allt ska bli som det var förut. Eller, jag kan ändra på mig om du vill. Det kan jag.”
”Jag vill inte vara med dig, Albin. Snälla gå din väg”, snörvlade Annika bakom Sivs rygg.
”Har du träffat någon annan?” Hans blick blev hård.
”Nej, jag har inte träffat någon annan. Jag älskar dig bara inte.”
”Du ljuger! Du har träffat någon annan, eller hur? Någon sunkig jävla musiker!”

Han kom emot dem igen och fastän Siv kände sig livrädd ställde hon sig mellan honom och Annika och skrek så högt hon kunde.
”Sluta nu Albin! Du är inte dig själv! Du måste sluta med det här!” Men han tog bara ett fast tag om hennes axlar och slängde henne åt sidan, ner på marken, som om hon inte vägt mer än ett barn. Hon kände smärtan hugga till i ena benet när hon landade på sidan på en sten och hon stönade till.
”Mamma! Mamma hur gick det?!” Hon såg hur Annika kastade sig ner på marken vid hennes sida men Albins armar hade strax fångat henne och dragit upp henne igen. Siv försökte resa sig, men hennes ben ville inte bära henne. Hon kände sig hjälplös som aldrig förr och tårarna forsade nerför hennes kinder. Vad skulle hon göra?
”Nu ska du fan lyssna”, röt Albin och lyfte handen mot Annika, men hejdade sig när han upptäckte att någon annan kommit upp bredvid honom. Det var Julie som ställde sig vid Annikas sida och i händerna höll hon ett basebollträ. Hon såg ut som om hon var redo att svinga det närsomhelst.
”Ge dig av. Nu.”
”Nej men, den engelska bitchen!” Albin skrattade och Siv kände på sig att Julie inte heller skulle ha mycket att sätta emot honom, även om hon var beväpnad. Hon var inte mer än 160 cm lång och förmodligen inte särskilt stark heller. ”Släpp det där, du vågar ändå inte slå någon med det”, sa Albin lugnt och tog ett steg emot henne. Han gjorde ett snabbt utfall för att gripa tag i basebollträet, men samtidigt som hans fingrar slöts om det lyfte Julie den andra armen och Siv såg hur något rött sprayades mot Albins ansikte. Det verkade bränna till ordentligt i hans ögon för han skrek och slängde sig ner på marken och försökte få bort det som sved. Han verkade inte kunna se alls och Julie grep snabbt tag i hans armar och satte ihop dem med handbojor bakom hans rygg. Albin ylade och försökte gnugga ansiktet mot gräset.
"Det är inget farligt. Det går över om några minuter", försäkrade Julie dem, men Siv och Annika bara stirrade på henne.

.