Allt de sade om Annika, del 5

När Julie Atwood lade på luren var hon förvånad, men också väldigt glad för sin väninnas skull. Hon hade sagt åt Annika så länge att hon måste lämna Albin, att han inte var bra för henne, men det var alltid något som höll henne tillbaka. En stor del av det trodde Julie hade att göra med omgivningens uppfattning av Albin. Alla såg honom som en riktig drömman: social, snygg, trevlig. Det var bara Julie som fick höra vem han egentligen var. Det var hon som fick veta hur han behandlade Annika när de var ensamma och det var inte längre bilden av en drömman hon hade framför sig när hon hörde Albins namn, utan snarare bilden av en manipulativ egoist som inte visste hur man älskade någon annan än sig själv.

Och så var det Annikas mamma förstås. Alltid detta tjat om vad mamman tyckte och tänkte. Mamma skulle hata mig om jag lämnade honom, hade Annika sagt. Julie hade inte själv någon mamma och hon kunde inte förstå alla dessa människor som tyckte att det viktigaste i livet var vad deras mammor tyckte. Var det inte man själv som skulle leva det liv man skänkts? Hennes egen pappa hade aldrig lagt sig i på det viset. Han fanns där när Julie behövde honom, men han skulle aldrig komma på tanken att lägga sig i vem hon umgicks med. Han skulle bara våga!

Julie gick tillbaka i tiden och försökte sammanfatta hur hon upplevt deras förhållande. Annika och Albin hade träffats i nästan tre år och i minst två av dem hade Annika varit olycklig, men ändå inte haft modet att lämna honom. Varför gjorde hon det nu? Hade det hänt något speciellt eller rann bägaren bara till sist över? Julie hade inte vågat fråga utan bara svarat att självklart, självklart kunde Annika komma och bo hos henne. Javisst kunde hon komma på en gång. Julie gick in i klädkammaren och hämtade rena lakan att bädda gästsängen med.

.