Allt de sade om Annika, del 7

”Jag förstår att du är orolig”, sade Inga-Lill Lekström försiktigt till sin väninna medan deras hundar sprang ikapp över det stora fältet.
”Jag är inte bara orolig”, sa Siv. ”Jag är förvirrad och arg och skamsen och allting på samma gång. Kanske jag inte borde ha skällt på henne sådär, men jag tycker ändå allting verkar så konstigt. Ja, du har ju träffat Albin. Jag kan inte förstå att han skulle kunna göra Annika illa.”
”Nej, han verkade ju vara en hygglig kille, men man vet ju aldrig. Jag har träffat på många manipulativa typer i mina dagar. Ena stunden är de hur inställsamma som helst och nästa stund trycker de ner någon i skorna.”
”Ja, men Albin.. Och nu bor Annika hos någon väninna och hon vill inte ens tala om för mig vem det är! Är det nu ett vuxet sätt att hantera sina problem? Kunde de inte bara träffas och tala ut om det?”
”Men.. tror du verkligen det är en bra idé? Om han nu har gjort henne illa..”
”Det där tror jag vad jag vill om. Jag har då aldrig sett att han skulle ha gjort henne nåt ont. Jag misstänker att hon överdriver en del.”
”Hm.”
”Vad ska nu det betyda?”
”Vill du ha ett råd?”
”Vaddå för ett råd?” Siv klappade otåligt händerna mot låren och ropade på den vita terriern. ”Daisy! Kom hit Daisy!”
”Om du vill att din dotter ska finnas kvar i ditt liv..” Siv vände sig snabbt om åt väninnans håll och rynkade pannan. ”Så föreslår jag att du börjar stötta henne, oavsett vad du tror. Det är stöd en dotter vill ha av sin mor. Inte någon som dömer henne.”
”Jag vill bara hennes bästa”, muttrade Siv.
”Jag vet. Jag säger bara att det finns en risk att hon inte uppfattar det så.”
”Ibland behöver den där flickan skyddas från sig själv. Du skulle bara veta vad hon sa till mig förra veckan.”
”Jaså. Vad sa hon då?”
”Jag vill inte ens prata om det”, sa Siv och gick vidare över gräset med Daisy trippande efter sig.