Allt de sade om Annika, sista delen

Mary satt på den höga bryggan och dinglade med benen. Nedanför henne simmade små abborrar fram och tillbaka och de små båtarna som låg förtöjda kluckade i vågorna. Hon fingrade på sin mobil. Hon hade redan försökt ringa Annika två gånger, men hon hade inte fått något svar. Hon vågade inte ringa igen. Hon visste innerst inne att orsaken till att hon hade följt med till midsommarfirandet på Enön var att det bara tog en kvart med båt att ta sig till Västerö där Annika fanns. Sara skulle inte ha något emot om hon lånade en av motorbåtana. Hon skulle ringa och bara föreslå det, som om hon kommit på det just då. Jag kanske kunde komma över en sväng? Men Annika var tydligen upptagen med annat. Kanske borde Mary gå upp till huset igen och umgås med de andra. Inte för att någon skulle märka om hon var borta, för det var så många gäster och alla var de utspridda över ön. Några badade, några satt på altanen och pratade, några spelade kubb. Men hon borde väl gå upp till dem igen och vara lite social. Det var trevliga människor, det var inte det. Det var bara att hennes hjärta var alldeles upptaget med att längta efter Annika. Och hennes läppar längtade efter att få kyssa Annikas läppar igen, så som de hade gjort den där kvällen, på jazzklubben, när allt bara hade känts så rätt och hon helst aldrig ville gå hem. Hon hoppade till. Mobilen ringde. Hon vände på den så att hon kunde se displayen: Annika.

”Hej”, utropade hon glatt i luren, men möttes av ett helt annat tonfall.
”Hej”, sa Annika dröjande och Mary kände sig plötsligt alldeles orolig. Det blev tyst i luren.
”Eh.. är allt okej”, försökte Mary.
”Ja..” Annika suckade. ”Det blev.. det blev ett himla kaos här. Polisen har varit här.”
”Polisen? Vad har hänt?”
”Albin kom hit. Han knuffade mamma så att hon bröt benet och Julie sprejade honom med pepparspray och satte på honom handbojor.”
”Va?” Mary skrattade till. ”Förlåt. Det lät så konstigt bara. Men tack gode gud för Julie.” Mary kunde höra hur Annika faktiskt skrattade till lite i andra änden av luren och hon kände sig lättad.
”Har du blivit troende nu”, retades Annika och Mary log.
”Men Annika, du måste vara alldeles chockad. Vad händer där nu?”
”Arne har kört mamma till sjukhuset och Julie, jag och mina kusiner är kvar här. Vi känner oss mest förvirrade allihopa tror jag.”
”Kan jag komma över?”
”Över? Är du inte i stan?”
”Nej, jag är på Enön. Min kompis Sara bjöd ut mig och halva stan till sitt midsommarfirande.”
”Oj. Du får hemskt gärna komma över. Om du inte tror att de saknar dig för mycket på Enön.”
”Jag tror säkert att de överlever utan mig en stund.”
”Längre än jag kanske. Jag har längtat efter dig hela tiden, sen vi sa hejdå sist. Skynda dig hit! Kanske jag till och med behåller dig här över midsommarafton.”

.