Under ytan, Del 16

”Det är ironiskt. Jag hade inte nån kontakt alls med pappa och ändå blir jag ett vrak när han går och dör.” Niamh fnyste i något som skulle likna ett skratt och lutade sig mot Georgies axel.
”Han var din pappa. Det är klart att du bryr dig.” Hon kramade Niamhs axel.
”Varför då? Han brydde sig uppenbarligen inte om mig.”
”Kanske han gjorde det, på sitt sätt. Det är svårt att förstå hur andra människor tänker.” Niamh såg på Georgie och log plötsligt ett riktigt leende.
”Ja. Det är det. Och det är väl inte så konstigt. Ibland förstår jag inte hur jag själv tänker.” Georgie skrattade.
”Det är sant. Man orkar inte alltid tänka.”
”Nej”, sa Niamh och tittade tomt framför sig. ”Ibland går man bara på det som gör minst ont. Eller som kan göra en glad för stunden.” Hon verkade vakna upp ur sin dröm igen. ”Jag måste åka hem. Pappas flickvän har ringt mig flera gånger.”
”Jaha. Men.. kommer du tillbaka?”
”Det är klart jag kommer tillbaka”, sa Niamh och log.