Under ytan, Del 21

När Georgie vaknade nästa morgon låg Niamh inte bredvid henne längre. Hon gnuggade ögonen och satte sig upp i sängen. Klockan på nattduksbordet visade tolv. Hon brukade inte sova så länge, men det hade blivit rätt sent kvällen innan. Just när hon tänkte stiga upp och dra på sig kläderna smög Niamh in med en fullastad bricka.
”Nej, gå ingenstans. Jag vill ha dig naken i sängen när vi äter frukost.” Hon ställde ner brickan på madrassen och drog av sig t-shirten och shortsen så att hon stod naken framför sängen. Sedan lyfte hon på täcket och satte sig bredvid Georgie. Hon gav henne en puss och lyfte över brickan i sitt knä. Georgie lät blicken glida över den. Kaffe, juice, bröd, marmelad, Niamhs vackra nakna bröst.
”Hur ska jag kunna koncentrera mig på frukosten nu”, undrade hon. Niamh drog upp täcket en bit.
”Bättre så?”
”Det beror på hur man ser det.”
”Så... ska du hänga med Sam idag eller får jag låna dig lite?” Georgie var tacksam för att Sam var upptagen med att ta emot nya gäster.
”Du får låna mig ända tills klockan tio i morgon bitti. Då måste jag iväg till mitt nya jobb.”
”Bra”, log Niamh nöjt. ”Då hinner jag visa dig en sak.”

De tog Niamhs vespa upp till hotellet. Georgie satt bakom henne med armarna om hennes midja, precis som hon hade suttit när de hade åkt iväg till verkstaden många veckor tidigare. Djungeln susade förbi och den svaga doften av parfym fanns där nu också, men det kändes som hon att satt bakom en annan person nu. Hon visste inte om det bara var att hon hade lärt känna Niamh eller om hon verkligen hade ändrats. Georgies grepp om hennes midja var inte stelt och lite motvilligt som då. Hon var glad för att det fanns vespor så att hon fick en ursäkt att hålla Niamh nära.

Framme vid hotellet parkerade Niamh vespan och fick låna en minibuss. Hon hämtade också simfötter, cyklop och snorklar ur hotellets förråd. Sedan bar det iväg. De åkte nog rätt länge, men Georgie njöt av att titta på Niamh när hon körde. Efter ett tag svängde de in på en guppig småväg som inte alls verkade vara gjord för bilkörning. Det gick uppför, mycket uppför. Ibland var det så brant att Georgie undrade om de inte skulle börja halka ner igen. Niamh såg hennes oroliga blick.
”Det är ingen fara. Jag har åkt här en massa gånger.”
”Okej”, nickade Georgie, men kände sig inte helt avslappnad. Till slut stannade bussen uppe på en liten platå. Framför dem reste sig ett berg och till höger nedanför dem fanns en sluttning som ledde ner till en vacker turkos vik.
”Ska vi dit ner”, undrade Georgie. Niamh nickade och lyfte ut deras packning ur bakluckan.
”Det är inte så brant som det ser ut. Gå efter mig bara.”