Under ytan, Del 19

Det var tyst och mörkt i huset när Georgie kom hem och alla dörrar var stängda. Hon försökte ta sig upp för trappan utan att den skulle knarra alltför mycket. Hon smög in på sitt rum och sköt försiktigt igen dörren. Efter att ha dragit av sig shortsen och Sams tröja kröp hon ner under täcket. Då gled dörren upp och Niamh tittade in.
”Är du vaken”, viskade hon.
”Hej”, viskade Georgie. ”Du är tillbaka.”
”Ja”, sa Niamh, nu i vanlig samtalston. ”Jag hörde när du kom, men jag visste inte att du hade gått och lagt dig redan. Jag kan komma i morgon.”
”Nej, gå inte. Kom och lägg dig här.” Hon lyfte på täcket och Niamh lade sig bredvid henne. De blå ögonen log mot henne i halvdunklet och hon kände sig lite nervös.
”Hur har det gått? Är du ok?”, undrade hon.
”Mm. Det gick bra. Hon var rätt juste, flickvännen. Hon hade försökt jobba på pappa. Synd att han gick och dog innan hon lyckades.” Niamh försökte som vanligt hålla sin glättiga ton men Georgie skakade på huvudet. Hon lade armen om Niamhs midja. Hennes hjärna letade efter några tröstande ord, men det var inte det som kom ut ur hennes mun.
”Jag har saknat dig”, sa hon. Niamh blev tyst en stund och Georgie bet sig i läppen.
”Har du? Jag är inte van vid att ha någon som saknar mig.” Georgie visste inte hur hon skulle tolka det. Hon drog tillbaka sin arm. Niamh skakade på huvudet och log.
”Förlåt. Jag menade inte så. Jag har saknat dig med.” Hon flyttade närmare Georgie och lade armen om henne istället. ”Georgie, om jag kysste dig nu, skulle du tro på att jag var intresserad av dig?” Georgie log.
”Ja.”