Under ytan, Del 17

”Jag tycker man tröttnar lite på allt det här saltet”, sa Georgie och tittade på avlagringarna i sitt cyklop. ”Och mina ögon gör ont.” De satt uppe i skuggan under palmerna och åt sin matsäck. Stranden nedanför dem var folktom för de var långt bort från hotellområdena.
”Ja, sommarbaden är kanske skönare i Stockholm, men dykningen här är hundra gånger bättre än i Östersjön”, sa Sam.
”Ja, fast Östersjön har sin charm också. I alla fall på sommaren när det finns vackert grönt sjögräs, vajande blåstång och nyfikna små abborrar.”
”Har du hemlängtan?”
”Nej. Inte än i alla fall.” Hon log mot honom. ”Nej, jag njuter fortfarande av friheten. Och instruktörsjobbet ska bli jätteroligt.”
”Hur går det med Niamh? Är hon fortfarande arg på dig?”
”Nej. Du hade rätt. Det var inte mig hon var arg på. Hennes pappa har dött.”
”Oj. Tufft…”
”Ja. Hon åkte till Irland förra veckan för att fixa med begravning och träffa advokaten och sånt. Jag vet inte när hon kommer tillbaka igen.”
”Hur går det med de andra i huset då?”
”Jodå. De verkar justa. Fast jag ser inte särskilt mycket av dem. Ingrid och Steve jobbar på kvällarna och de andra håller sig mest på sin våning. Men Francesca hörs ju förstås..”
”Det kan jag tänka mig”, sa Sam och skrattade. ”Hon har verkligen temperament. Du, jag tänkte höra om du hade lust att hänga med till hotellet ikväll? De har steamboat till middagen.”
”Ja, vad gott!”
”Ska vi börja röra oss hemåt då”, frågade Sam och reste sig utan att vänta på svar. Han borstade bort sanden från shortsen och gick mot bilen. Georgie tog väskan med matsäcken och gick efter honom.

Den lilla minibussen skumpade fram genom landskapet som Georgie nu började känna igen på sina ställen. Hon såg ut genom rutan, på havet, som låg lika stilla idag som det hade gjort varje dag sedan hon anlände. Hennes tankar gick till Niamh i Dublin. Vad konstigt det måste vara för henne att komma hem till storstaden efter tre år och dessutom behöva gå på sin pappas begravning. Georgie undrade om Niamh hade några vänner där som kunde stötta henne eller om hon skulle vara alldeles ensam. Hon försökte tänka sig hur det skulle vara att inte ha någon familj. Det var en obehaglig känsla. Att vara helt själv i världen utan att höra ihop med någon, utan att ha någon som bryr sig om en vad man än gör. Hon tyckte synd om Niamh.


Novellen tar en paus över midsommarhelgen men är snart tillbaka!