Donald Rusty Rusts månförförerska!
.
fredag 30 september 2011
Veckans pinuppa
Sensationella nyheter på 5-bloggen! Vi kan meddela att den första kvinnan på månen är:
Donald Rusty Rusts månförförerska!
.
Donald Rusty Rusts månförförerska!
.
söndag 25 september 2011
Out with dad
Out with dad - tonårsdrama om komma-ut-ångest och att upptäcka vem man är! Se fler avsnitt av Out with dad på Youtube!
lördag 24 september 2011
Nya filmer från Pecca pics
Har det dykt upp några nya spännande filmer inför hösten? Vi kikade in på Peccadillo pictures som ger ut filmer med hbtq-tema, från många olika länder. I år ger de faktiskt även ut en svensk film, nämligen Apflickorna, eller She Monkeys som den kallas i den internationella versionen. Om du vill se mer om Pecca Pics filmer finns de med i vår länklista nere till höger i marginalen.
torsdag 22 september 2011
Svaren till Minns du novellen!
Listade du ut ur vilka av Skorpans noveller vi hade lånat våra små utdrag? Här kommer de rätta svaren!
A) Så har jag sårat en av de bästa människorna i världen. Tårarna börjar rinna igen när jag går uppför trapporna. Jag vill bara hem och sova. Kanske vaknar jag upp i morgon och så är den här mardrömmen över.
Svar: Utdraget kommer från Berättelsen om Alex eller, som den heter i boken: Väntan på henne där huvudpersonen väntar på den rätta flickan, men det är inte alltid lätt att avgöra vilken flicka det är.
B) Jag upptäckte henne inte förrän hon stod precis bredvid mig. Kanske var det för att jag satt och funderade på artikeln jag skulle skriva eller så var det för att hon hade ett svart linne på sig idag. Jag hade på något vis fått för mig att hon alltid skulle vara turkos.
Svar: Utdraget kommer från novellen Flicka i turkost där huvudpersonen spanat in en snygging på gymmet. Det var väl ganska lätt?
C) Vi är som gjorda för varandra. Jag vet det. Hon vet det. Hennes flickvän vet det inte.
Svar: Det här citatet är taget ur novellen Sötnos där huvudpersonen förälskat sig i sin bästa vän.
D) Hennes hjärta slog snabbt. Hur hade hon hamnat så nära? Hon kände hur Millas fingrar snuddade hennes lår och tog tag i hennes hand precis innan mjuka läppar kysste hennes mun.
Svar: Det här utdraget kommer ur novellen Sarahs jul där huvudpersonen just hamnat under sin bästa kompis sexiga kusin i soffan. Hur ska detta sluta? Om du inte vet det rekommenderar vi en titt under etiketten Novell! Denna novell röstades tidigare fram av läsarna till bästa novell på bloggen.
E) Det låter som en alldeles förtjusande idé. Ni vill inte stanna en stund? Ni skulle kunna få sätta handbojor på mig ändå.
Svar: Vad är nu detta? Någon flörtar med huvudpersonen på ett minst sagt oblygt vis. Citatet är taget ur novellen Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen där allt är prydligt på ytan och karatärerna niar varandra på artigaste manér, men allt är förstås inte vad det ser ut att vara, när privatdetektiven Laura börjar titta närmare på sina misstänkta.
F) Vilken vacker scen det var. Någon borde ha haft med den i en film. Hon satt kvar där, alldeles stilla, tills tjejen kom tillbaka in på grunt vatten igen och började vada mot stranden. Vilken kropp hon hade; vältränad, men kurvig och stora mjuka runda bröst. Lina kom på sig själv med att bara njuta. Sedan försvann uppenbarelsen på andra sidan klippblocket.
Svar: Ur Sommarnovellen, eller som den heter i boken: Möte vid stora stenen, är detta utdrag hämtat. Lina har svårt att sova och råkar i sommarmorgonen få syn på en naken simmerska nedanför klippblocket där hon sitter. Enligt läsarna är det Skorpans näst bästa novell.
G) Det hade blivit mörkt utanför, men det var varmt i sovrummet där Pyret smekte Kims nakna kropp och fick elektriska stötar av hennes rysningar, hennes djupa andetag och av de där underbara ljuden av upphetsning. De var som en blandning av njutning och kärlek, så oförställt och så utlämnande, så nära Kim som någon kunde komma.
Svar: Det här utdraget är taget ur novellen Pyrets miljoner där huvudpersonen inte bara har problem med ett svartsjukt ex, utan också med alla de miljoner hon vunnit på lotto och inte vet vad hon ska göra av med.
H) ”Du är vild. Jag tycker om att vakna med dig.” Alexandra log generat. Emmy verkade alltid säga precis rätt saker. Det hade hon gjort sen den första gången hon öppnade munnen.
Svar: Huvudpersonen vi får träffa i novellen Alexandra Clarasdotter är inte någon lättflörtad kvinna. Hon vet hur man förför, men vet hon hur man älskar? Kommer det någonsin komma en kvinna som kan få henne på fall? Eller kommer hon att fortsätta gömma sig på vinden med sina geniala uppfinningar?
I) ”Jag har drömt om att ha dina bröst i mina händer”, sa hon. ”Jag har aldrig haft en annan kvinnas bröst i mina händer förut. Men det känns bra.” Jag kände mig mer upphetsad än någonsin. Helst ville jag bara ta med mig Amanda hem, dra av hennes kläder och älska med henne hela natten.
Svar: I novellen Att falla för Amanda har huvudpersonen det inte lätt. Amanda är det charmigaste hon sett, men vad vill Amanda egentligen? Hon säger så fina saker, men hon har ju en pojkvän.
J) Ibland möter jag henne på gatan om kvällen, hon med det långa svarta håret. Hon går uppför Götgatsbacken när jag går nerför den. Kanske bor hon i närheten av mitt jobb. Kanske bor jag i närheten av hennes. Det händer ofta att våra blickar möts. Då ler vi mot varandra. Jag vet inte vad det betyder. Kanske bara: Hej, min okända vän, där är du igen.
Svar: Det här var väl lätt? Novellen heter ju just Ibland möter jag henne på gatan om kvällen. Huvudpersonen stöter på någon hon har sett förut och plötsligt förvandlas en främling till en riktig människa, någon som inte är alls som hon har tänkt sig.
K) Hela lägenheten kändes tom, ren och ljus. Jag tyckte bäst om hennes sovrum, som var nästan helt i vitt, och sängen, som var som ett stort fluffigt moln. Och att ligga i hennes armar i det molnet tyckte jag om mest av allt. Där hade vi befunnit oss den större delen av de två veckor som gått sedan hon förförde mig på damtoaletten på mitt favorithomohak.
Svar: Det här är Skorpans allra första novell på bloggen. Den heter Frankie och jag och handlar bland annat om att tvingas välja mellan kärlek och vänskap. Och kanske också om att man inte ska vara alltför snabb med att döma.
Om du vill läsa mer ur novellerna så finns de alla på bloggen, eller i boken Väntan på henne, som du kan hitta på Bokus, Bokia, Lycknis mfl nätbokhandlar.
.
A) Så har jag sårat en av de bästa människorna i världen. Tårarna börjar rinna igen när jag går uppför trapporna. Jag vill bara hem och sova. Kanske vaknar jag upp i morgon och så är den här mardrömmen över.
Svar: Utdraget kommer från Berättelsen om Alex eller, som den heter i boken: Väntan på henne där huvudpersonen väntar på den rätta flickan, men det är inte alltid lätt att avgöra vilken flicka det är.
B) Jag upptäckte henne inte förrän hon stod precis bredvid mig. Kanske var det för att jag satt och funderade på artikeln jag skulle skriva eller så var det för att hon hade ett svart linne på sig idag. Jag hade på något vis fått för mig att hon alltid skulle vara turkos.
Svar: Utdraget kommer från novellen Flicka i turkost där huvudpersonen spanat in en snygging på gymmet. Det var väl ganska lätt?
C) Vi är som gjorda för varandra. Jag vet det. Hon vet det. Hennes flickvän vet det inte.
Svar: Det här citatet är taget ur novellen Sötnos där huvudpersonen förälskat sig i sin bästa vän.
D) Hennes hjärta slog snabbt. Hur hade hon hamnat så nära? Hon kände hur Millas fingrar snuddade hennes lår och tog tag i hennes hand precis innan mjuka läppar kysste hennes mun.
Svar: Det här utdraget kommer ur novellen Sarahs jul där huvudpersonen just hamnat under sin bästa kompis sexiga kusin i soffan. Hur ska detta sluta? Om du inte vet det rekommenderar vi en titt under etiketten Novell! Denna novell röstades tidigare fram av läsarna till bästa novell på bloggen.
E) Det låter som en alldeles förtjusande idé. Ni vill inte stanna en stund? Ni skulle kunna få sätta handbojor på mig ändå.
Svar: Vad är nu detta? Någon flörtar med huvudpersonen på ett minst sagt oblygt vis. Citatet är taget ur novellen Laura Hardenfast och mysteriet med den försvunna ringen där allt är prydligt på ytan och karatärerna niar varandra på artigaste manér, men allt är förstås inte vad det ser ut att vara, när privatdetektiven Laura börjar titta närmare på sina misstänkta.
F) Vilken vacker scen det var. Någon borde ha haft med den i en film. Hon satt kvar där, alldeles stilla, tills tjejen kom tillbaka in på grunt vatten igen och började vada mot stranden. Vilken kropp hon hade; vältränad, men kurvig och stora mjuka runda bröst. Lina kom på sig själv med att bara njuta. Sedan försvann uppenbarelsen på andra sidan klippblocket.
Svar: Ur Sommarnovellen, eller som den heter i boken: Möte vid stora stenen, är detta utdrag hämtat. Lina har svårt att sova och råkar i sommarmorgonen få syn på en naken simmerska nedanför klippblocket där hon sitter. Enligt läsarna är det Skorpans näst bästa novell.
G) Det hade blivit mörkt utanför, men det var varmt i sovrummet där Pyret smekte Kims nakna kropp och fick elektriska stötar av hennes rysningar, hennes djupa andetag och av de där underbara ljuden av upphetsning. De var som en blandning av njutning och kärlek, så oförställt och så utlämnande, så nära Kim som någon kunde komma.
Svar: Det här utdraget är taget ur novellen Pyrets miljoner där huvudpersonen inte bara har problem med ett svartsjukt ex, utan också med alla de miljoner hon vunnit på lotto och inte vet vad hon ska göra av med.
H) ”Du är vild. Jag tycker om att vakna med dig.” Alexandra log generat. Emmy verkade alltid säga precis rätt saker. Det hade hon gjort sen den första gången hon öppnade munnen.
Svar: Huvudpersonen vi får träffa i novellen Alexandra Clarasdotter är inte någon lättflörtad kvinna. Hon vet hur man förför, men vet hon hur man älskar? Kommer det någonsin komma en kvinna som kan få henne på fall? Eller kommer hon att fortsätta gömma sig på vinden med sina geniala uppfinningar?
I) ”Jag har drömt om att ha dina bröst i mina händer”, sa hon. ”Jag har aldrig haft en annan kvinnas bröst i mina händer förut. Men det känns bra.” Jag kände mig mer upphetsad än någonsin. Helst ville jag bara ta med mig Amanda hem, dra av hennes kläder och älska med henne hela natten.
Svar: I novellen Att falla för Amanda har huvudpersonen det inte lätt. Amanda är det charmigaste hon sett, men vad vill Amanda egentligen? Hon säger så fina saker, men hon har ju en pojkvän.
J) Ibland möter jag henne på gatan om kvällen, hon med det långa svarta håret. Hon går uppför Götgatsbacken när jag går nerför den. Kanske bor hon i närheten av mitt jobb. Kanske bor jag i närheten av hennes. Det händer ofta att våra blickar möts. Då ler vi mot varandra. Jag vet inte vad det betyder. Kanske bara: Hej, min okända vän, där är du igen.
Svar: Det här var väl lätt? Novellen heter ju just Ibland möter jag henne på gatan om kvällen. Huvudpersonen stöter på någon hon har sett förut och plötsligt förvandlas en främling till en riktig människa, någon som inte är alls som hon har tänkt sig.
K) Hela lägenheten kändes tom, ren och ljus. Jag tyckte bäst om hennes sovrum, som var nästan helt i vitt, och sängen, som var som ett stort fluffigt moln. Och att ligga i hennes armar i det molnet tyckte jag om mest av allt. Där hade vi befunnit oss den större delen av de två veckor som gått sedan hon förförde mig på damtoaletten på mitt favorithomohak.
Svar: Det här är Skorpans allra första novell på bloggen. Den heter Frankie och jag och handlar bland annat om att tvingas välja mellan kärlek och vänskap. Och kanske också om att man inte ska vara alltför snabb med att döma.
Om du vill läsa mer ur novellerna så finns de alla på bloggen, eller i boken Väntan på henne, som du kan hitta på Bokus, Bokia, Lycknis mfl nätbokhandlar.
.
onsdag 21 september 2011
Minns du novellen?
Skorpan har hunnit skriva en hel del noveller på Fem flator sedan bloggens start. De flesta av dem finns samlade i boken Väntan på henne, men de finns förstås också kvar på bloggen under etiketten Novell. Minns de dem alla? Vi har lånat några meningar ur några av novellerna. Minns du vilka noveller de kommer ifrån?
A) Så har jag sårat en av de bästa människorna i världen. Tårarna börjar rinna igen när jag går uppför trapporna. Jag vill bara hem och sova. Kanske vaknar jag upp i morgon och så är den här mardrömmen över.
B) Jag upptäckte henne inte förrän hon stod precis bredvid mig. Kanske var det för att jag satt och funderade på artikeln jag skulle skriva eller så var det för att hon hade ett svart linne på sig idag. Jag hade på något vis fått för mig att hon alltid skulle vara turkos.
C) Vi är som gjorda för varandra. Jag vet det. Hon vet det. Hennes flickvän vet det inte.
D) Hennes hjärta slog snabbt. Hur hade hon hamnat så nära? Hon kände hur Millas fingrar snuddade hennes lår och tog tag i hennes hand precis innan mjuka läppar kysste hennes mun.
E) Det låter som en alldeles förtjusande idé. Ni vill inte stanna en stund? Ni skulle kunna få sätta handbojor på mig ändå.
F) Vilken vacker scen det var. Någon borde ha haft med den i en film. Hon satt kvar där, alldeles stilla, tills tjejen kom tillbaka in på grunt vatten igen och började vada mot stranden. Vilken kropp hon hade; vältränad, men kurvig och stora mjuka runda bröst. Lina kom på sig själv med att bara njuta. Sedan försvann uppenbarelsen på andra sidan klippblocket.
G) Det hade blivit mörkt utanför, men det var varmt i sovrummet där Pyret smekte Kims nakna kropp och fick elektriska stötar av hennes rysningar, hennes djupa andetag och av de där underbara ljuden av upphetsning. De var som en blandning av njutning och kärlek, så oförställt och så utlämnande, så nära Kim som någon kunde komma.
H) ”Du är vild. Jag tycker om att vakna med dig.” Alexandra log generat. Emmy verkade alltid säga precis rätt saker. Det hade hon gjort sen den första gången hon öppnade munnen.
I) ”Jag har drömt om att ha dina bröst i mina händer”, sa hon. ”Jag har aldrig haft en annan kvinnas bröst i mina händer förut. Men det känns bra.” Jag kände mig mer upphetsad än någonsin. Helst ville jag bara ta med mig Amanda hem, dra av hennes kläder och älska med henne hela natten.
J) Ibland möter jag henne på gatan om kvällen, hon med det långa svarta håret. Hon går uppför Götgatsbacken när jag går nerför den. Kanske bor hon i närheten av mitt jobb. Kanske bor jag i närheten av hennes. Det händer ofta att våra blickar möts. Då ler vi mot varandra. Jag vet inte vad det betyder. Kanske bara: Hej, min okända vän, där är du igen.
K) Hela lägenheten kändes tom, ren och ljus. Jag tyckte bäst om hennes sovrum, som var nästan helt i vitt, och sängen, som var som ett stort fluffigt moln. Och att ligga i hennes armar i det molnet tyckte jag om mest av allt. Där hade vi befunnit oss den större delen av de två veckor som gått sedan hon förförde mig på damtoaletten på mitt favorithomohak.
Var det svårt? Lätt? De rätta svaren kommer i morgon! Om du missat någon novell och vill läsa den är det bara att kika under etiketten Novell, så hittar du alla!
.
tisdag 20 september 2011
Veckans pinuppa
Men, veckans pinuppa... Vad har vi sagt om att skumpa runt på höloftet?
Al Buell målade.
Regnbågsdagar och tjejfest i Malmö!
RFSL i Malmö vill tipsa alla tjejer som befinner sig i landets södra delar om Regnbågsdagarna 21-25 september och Tjejfesten den 23 september. Tydligen är det lite ont om tjejfester i Malmö, så åk dit nu alla som kan, och visa att ni finns och att ni är sugna på fler fester!
Länk till Regnbågsdagarna hittar du här.
Länk till Regnbågsdagarna hittar du här.
Allt de sade om Annika, sista delen
Mary satt på den höga bryggan och dinglade med benen. Nedanför henne simmade små abborrar fram och tillbaka och de små båtarna som låg förtöjda kluckade i vågorna. Hon fingrade på sin mobil. Hon hade redan försökt ringa Annika två gånger, men hon hade inte fått något svar. Hon vågade inte ringa igen. Hon visste innerst inne att orsaken till att hon hade följt med till midsommarfirandet på Enön var att det bara tog en kvart med båt att ta sig till Västerö där Annika fanns. Sara skulle inte ha något emot om hon lånade en av motorbåtana. Hon skulle ringa och bara föreslå det, som om hon kommit på det just då. Jag kanske kunde komma över en sväng? Men Annika var tydligen upptagen med annat. Kanske borde Mary gå upp till huset igen och umgås med de andra. Inte för att någon skulle märka om hon var borta, för det var så många gäster och alla var de utspridda över ön. Några badade, några satt på altanen och pratade, några spelade kubb. Men hon borde väl gå upp till dem igen och vara lite social. Det var trevliga människor, det var inte det. Det var bara att hennes hjärta var alldeles upptaget med att längta efter Annika. Och hennes läppar längtade efter att få kyssa Annikas läppar igen, så som de hade gjort den där kvällen, på jazzklubben, när allt bara hade känts så rätt och hon helst aldrig ville gå hem. Hon hoppade till. Mobilen ringde. Hon vände på den så att hon kunde se displayen: Annika.
”Hej”, utropade hon glatt i luren, men möttes av ett helt annat tonfall.
”Hej”, sa Annika dröjande och Mary kände sig plötsligt alldeles orolig. Det blev tyst i luren.
”Eh.. är allt okej”, försökte Mary.
”Ja..” Annika suckade. ”Det blev.. det blev ett himla kaos här. Polisen har varit här.”
”Polisen? Vad har hänt?”
”Albin kom hit. Han knuffade mamma så att hon bröt benet och Julie sprejade honom med pepparspray och satte på honom handbojor.”
”Va?” Mary skrattade till. ”Förlåt. Det lät så konstigt bara. Men tack gode gud för Julie.” Mary kunde höra hur Annika faktiskt skrattade till lite i andra änden av luren och hon kände sig lättad.
”Har du blivit troende nu”, retades Annika och Mary log.
”Men Annika, du måste vara alldeles chockad. Vad händer där nu?”
”Arne har kört mamma till sjukhuset och Julie, jag och mina kusiner är kvar här. Vi känner oss mest förvirrade allihopa tror jag.”
”Kan jag komma över?”
”Över? Är du inte i stan?”
”Nej, jag är på Enön. Min kompis Sara bjöd ut mig och halva stan till sitt midsommarfirande.”
”Oj. Du får hemskt gärna komma över. Om du inte tror att de saknar dig för mycket på Enön.”
”Jag tror säkert att de överlever utan mig en stund.”
”Längre än jag kanske. Jag har längtat efter dig hela tiden, sen vi sa hejdå sist. Skynda dig hit! Kanske jag till och med behåller dig här över midsommarafton.”
.
”Hej”, utropade hon glatt i luren, men möttes av ett helt annat tonfall.
”Hej”, sa Annika dröjande och Mary kände sig plötsligt alldeles orolig. Det blev tyst i luren.
”Eh.. är allt okej”, försökte Mary.
”Ja..” Annika suckade. ”Det blev.. det blev ett himla kaos här. Polisen har varit här.”
”Polisen? Vad har hänt?”
”Albin kom hit. Han knuffade mamma så att hon bröt benet och Julie sprejade honom med pepparspray och satte på honom handbojor.”
”Va?” Mary skrattade till. ”Förlåt. Det lät så konstigt bara. Men tack gode gud för Julie.” Mary kunde höra hur Annika faktiskt skrattade till lite i andra änden av luren och hon kände sig lättad.
”Har du blivit troende nu”, retades Annika och Mary log.
”Men Annika, du måste vara alldeles chockad. Vad händer där nu?”
”Arne har kört mamma till sjukhuset och Julie, jag och mina kusiner är kvar här. Vi känner oss mest förvirrade allihopa tror jag.”
”Kan jag komma över?”
”Över? Är du inte i stan?”
”Nej, jag är på Enön. Min kompis Sara bjöd ut mig och halva stan till sitt midsommarfirande.”
”Oj. Du får hemskt gärna komma över. Om du inte tror att de saknar dig för mycket på Enön.”
”Jag tror säkert att de överlever utan mig en stund.”
”Längre än jag kanske. Jag har längtat efter dig hela tiden, sen vi sa hejdå sist. Skynda dig hit! Kanske jag till och med behåller dig här över midsommarafton.”
.
måndag 19 september 2011
Allt de sade om Annika, del 22
Siv täckte över den gravade laxen med plastfolie och slängde en blick ut genom köksfönstret. Hon trodde inte sina ögon. Ut ur skogen, precis bredvid gäststugan, kom en kille gående och hon kände igen honom direkt. Det var Albin. Hon frös till. Vad skulle hon göra? Ropa på honom? Men om han var farlig, så som Annika och Julie sagt, då hade hon ingen chans mot honom. Siv sprang till husets framsida, men hon insåg att Arne och pojkarna redan hade hunnit alldeles för långt bort för att de skulle höra henne ropa. Hon rusade tillbaka till köksfönstret igen. Där såg hon hur Albin såg sig om och sedan tryckte ner dörrhandtaget till gäststugan och gick in. Annika måste vara därinne. Var fanns Julie? I bastun förmodligen. Siv slutade tänka och sprang ut genom dörren och bort mot gäststugan. Hon var inte rädd längre. Hon kokade av ilska. Ingen skulle få göra hennes dotter illa.
I samma ögonblick flög dörren upp och Annika kom utspringande, klädd i bara ett linne och ett par trosor. Albin kom efter henne och slog ut med händerna.
”Men kom igen nu, jag vill bara snacka..” Han tystnade när han fick syn på Siv och sedan suckade han. ”Alltså, jag måste bara prata med Annika. Det här är ju löjligt.” Annika tog skydd bakom sin mor och Siv kunde se hur hon skakade.
”Annika vill inte prata med dig, Albin. Jag tycker det är väldigt tydligt och jag tycker att du ska respektera det och ge dig av härifrån.” Siv hörde att hennes stämma var överraskade fast. Albin granskade henne som om han övervägde saken.
”Nej”, sa han sedan bestämt och vände sig mot Annika igen. ”Annika, du måste lyssna på mig. Jag fattar inte varför du måste vara så jävla dramatisk. Jag vill bara att allt ska bli som det var förut. Eller, jag kan ändra på mig om du vill. Det kan jag.”
”Jag vill inte vara med dig, Albin. Snälla gå din väg”, snörvlade Annika bakom Sivs rygg.
”Har du träffat någon annan?” Hans blick blev hård.
”Nej, jag har inte träffat någon annan. Jag älskar dig bara inte.”
”Du ljuger! Du har träffat någon annan, eller hur? Någon sunkig jävla musiker!”
Han kom emot dem igen och fastän Siv kände sig livrädd ställde hon sig mellan honom och Annika och skrek så högt hon kunde.
”Sluta nu Albin! Du är inte dig själv! Du måste sluta med det här!” Men han tog bara ett fast tag om hennes axlar och slängde henne åt sidan, ner på marken, som om hon inte vägt mer än ett barn. Hon kände smärtan hugga till i ena benet när hon landade på sidan på en sten och hon stönade till.
”Mamma! Mamma hur gick det?!” Hon såg hur Annika kastade sig ner på marken vid hennes sida men Albins armar hade strax fångat henne och dragit upp henne igen. Siv försökte resa sig, men hennes ben ville inte bära henne. Hon kände sig hjälplös som aldrig förr och tårarna forsade nerför hennes kinder. Vad skulle hon göra?
”Nu ska du fan lyssna”, röt Albin och lyfte handen mot Annika, men hejdade sig när han upptäckte att någon annan kommit upp bredvid honom. Det var Julie som ställde sig vid Annikas sida och i händerna höll hon ett basebollträ. Hon såg ut som om hon var redo att svinga det närsomhelst.
”Ge dig av. Nu.”
”Nej men, den engelska bitchen!” Albin skrattade och Siv kände på sig att Julie inte heller skulle ha mycket att sätta emot honom, även om hon var beväpnad. Hon var inte mer än 160 cm lång och förmodligen inte särskilt stark heller. ”Släpp det där, du vågar ändå inte slå någon med det”, sa Albin lugnt och tog ett steg emot henne. Han gjorde ett snabbt utfall för att gripa tag i basebollträet, men samtidigt som hans fingrar slöts om det lyfte Julie den andra armen och Siv såg hur något rött sprayades mot Albins ansikte. Det verkade bränna till ordentligt i hans ögon för han skrek och slängde sig ner på marken och försökte få bort det som sved. Han verkade inte kunna se alls och Julie grep snabbt tag i hans armar och satte ihop dem med handbojor bakom hans rygg. Albin ylade och försökte gnugga ansiktet mot gräset.
"Det är inget farligt. Det går över om några minuter", försäkrade Julie dem, men Siv och Annika bara stirrade på henne.
.
I samma ögonblick flög dörren upp och Annika kom utspringande, klädd i bara ett linne och ett par trosor. Albin kom efter henne och slog ut med händerna.
”Men kom igen nu, jag vill bara snacka..” Han tystnade när han fick syn på Siv och sedan suckade han. ”Alltså, jag måste bara prata med Annika. Det här är ju löjligt.” Annika tog skydd bakom sin mor och Siv kunde se hur hon skakade.
”Annika vill inte prata med dig, Albin. Jag tycker det är väldigt tydligt och jag tycker att du ska respektera det och ge dig av härifrån.” Siv hörde att hennes stämma var överraskade fast. Albin granskade henne som om han övervägde saken.
”Nej”, sa han sedan bestämt och vände sig mot Annika igen. ”Annika, du måste lyssna på mig. Jag fattar inte varför du måste vara så jävla dramatisk. Jag vill bara att allt ska bli som det var förut. Eller, jag kan ändra på mig om du vill. Det kan jag.”
”Jag vill inte vara med dig, Albin. Snälla gå din väg”, snörvlade Annika bakom Sivs rygg.
”Har du träffat någon annan?” Hans blick blev hård.
”Nej, jag har inte träffat någon annan. Jag älskar dig bara inte.”
”Du ljuger! Du har träffat någon annan, eller hur? Någon sunkig jävla musiker!”
Han kom emot dem igen och fastän Siv kände sig livrädd ställde hon sig mellan honom och Annika och skrek så högt hon kunde.
”Sluta nu Albin! Du är inte dig själv! Du måste sluta med det här!” Men han tog bara ett fast tag om hennes axlar och slängde henne åt sidan, ner på marken, som om hon inte vägt mer än ett barn. Hon kände smärtan hugga till i ena benet när hon landade på sidan på en sten och hon stönade till.
”Mamma! Mamma hur gick det?!” Hon såg hur Annika kastade sig ner på marken vid hennes sida men Albins armar hade strax fångat henne och dragit upp henne igen. Siv försökte resa sig, men hennes ben ville inte bära henne. Hon kände sig hjälplös som aldrig förr och tårarna forsade nerför hennes kinder. Vad skulle hon göra?
”Nu ska du fan lyssna”, röt Albin och lyfte handen mot Annika, men hejdade sig när han upptäckte att någon annan kommit upp bredvid honom. Det var Julie som ställde sig vid Annikas sida och i händerna höll hon ett basebollträ. Hon såg ut som om hon var redo att svinga det närsomhelst.
”Ge dig av. Nu.”
”Nej men, den engelska bitchen!” Albin skrattade och Siv kände på sig att Julie inte heller skulle ha mycket att sätta emot honom, även om hon var beväpnad. Hon var inte mer än 160 cm lång och förmodligen inte särskilt stark heller. ”Släpp det där, du vågar ändå inte slå någon med det”, sa Albin lugnt och tog ett steg emot henne. Han gjorde ett snabbt utfall för att gripa tag i basebollträet, men samtidigt som hans fingrar slöts om det lyfte Julie den andra armen och Siv såg hur något rött sprayades mot Albins ansikte. Det verkade bränna till ordentligt i hans ögon för han skrek och slängde sig ner på marken och försökte få bort det som sved. Han verkade inte kunna se alls och Julie grep snabbt tag i hans armar och satte ihop dem med handbojor bakom hans rygg. Albin ylade och försökte gnugga ansiktet mot gräset.
"Det är inget farligt. Det går över om några minuter", försäkrade Julie dem, men Siv och Annika bara stirrade på henne.
.
söndag 18 september 2011
Allt de sade om Annika, del 21
Arne tyckte att han hörde en kvist brytas av och han satte sig upp i gräset och såg sig om, men det var ingen där. Han borstade av sig och gick in för att hämta en handduk. Det fanns inget bättre än ett dopp i havet när man just hade sprungit.
”Vart ska du farsan?”, frågade Martin när han kom runt hörnet.
”Jag ska bada förstås.”
”Skojar du? Det är kallt! Nils kollade och han sa att det var tretton grader!”
”Dagens ungdom. Ni är såna veklingar. Jag går nu i alla fall. Ska du med?”
”Kan du bada så kan väl jag. Vänta, vi tar med Nils också. Nils! Kom! Vi ska bada!”
Martin sprang iväg för att hämta sin bror och sina badkläder och Arne log medan han gick upp för trapporna i det stora huset. Han gick in på sitt rum och drog ut en handduk ur garderoben. Det var inte så ofta han fick umgås med sina söner nuförtiden och han njöt av varje tillfälle då kan kunde lura med dem ut på någon gemensam aktivitet. Att retas med dem och kalla dem veka brukade vara ett säkert kort. De gjorde allt för att kunna slå honom i någon sport eller något spel. Han skulle utmana dem i något annat när de kom hem sen, men det fanns inte många sporter han hade någon chans i längre. Dart kanske. Det kunde han nog fortfarande klå dem i för där behövdes ingen styrka.
Hans tankar gick sedan till Annika. Kunde han lämna henne ensam en stund? Både Siv och Julie var där, så det borde inte vara någon fara. Den där Albin skulle dessutom vara bra dum om han kom dit. Nej, han hade säkert annat för sig. Han kanske redan hade hittat någon annan tjej han kunde köra med. Arne suckade. Stackars unga tjejer som blev ihop med sådana svin.
”Okej farsan, nu drar vi”, ropade Martin från nedervåningen.
”Kommer!”
.
”Vart ska du farsan?”, frågade Martin när han kom runt hörnet.
”Jag ska bada förstås.”
”Skojar du? Det är kallt! Nils kollade och han sa att det var tretton grader!”
”Dagens ungdom. Ni är såna veklingar. Jag går nu i alla fall. Ska du med?”
”Kan du bada så kan väl jag. Vänta, vi tar med Nils också. Nils! Kom! Vi ska bada!”
Martin sprang iväg för att hämta sin bror och sina badkläder och Arne log medan han gick upp för trapporna i det stora huset. Han gick in på sitt rum och drog ut en handduk ur garderoben. Det var inte så ofta han fick umgås med sina söner nuförtiden och han njöt av varje tillfälle då kan kunde lura med dem ut på någon gemensam aktivitet. Att retas med dem och kalla dem veka brukade vara ett säkert kort. De gjorde allt för att kunna slå honom i någon sport eller något spel. Han skulle utmana dem i något annat när de kom hem sen, men det fanns inte många sporter han hade någon chans i längre. Dart kanske. Det kunde han nog fortfarande klå dem i för där behövdes ingen styrka.
Hans tankar gick sedan till Annika. Kunde han lämna henne ensam en stund? Både Siv och Julie var där, så det borde inte vara någon fara. Den där Albin skulle dessutom vara bra dum om han kom dit. Nej, han hade säkert annat för sig. Han kanske redan hade hittat någon annan tjej han kunde köra med. Arne suckade. Stackars unga tjejer som blev ihop med sådana svin.
”Okej farsan, nu drar vi”, ropade Martin från nedervåningen.
”Kommer!”
.
lördag 17 september 2011
Allt de sade om Annika, del 20
Det var dagen före midsommarafton och Julie hade njutit av värmen och sin bok i en solstol i lä bakom ladan. Annika och Arne hade givit sig ut på en löparrunda och Siv hade pysslat i köket inför morgondagens midsommarfirande. Annikas kusiner, Martin och Nils, hade huggit ved och eldat i bastun och nu var det dags för att bli midsommarren.
Julie fällde ihop stolen och ställde in den i förrådet. Sedan tog hon sin sportbag från marken och gick in i gäststugan och hämtade handduk och rena kläder. Genom fönstret såg hon hur Annika och Arne kom springande ikapp in på uppfarten och sedan slängde sig i gräset för att pusta ut.
Hon gick ut till dem och petade retsamt Annika i magen. Hon skrattade och satte sig upp medan hon skyddade sin mage med händerna. Arne låg fortfarande ner i gräset och pustade.
”Har du kört slut på honom”, frågade Julie.
”Det var han som envisades med att spurta”, sa Annika nöjt.
”Hon blir snabbare för varje dag, men jag blir bara stelare. Det är inte rättvist”, fick Arne fram och Julie log.
”Martin sa att bastun var klar nu och att det är damerna som ska börja.”
”Fint. Börja du så kommer jag strax”, sa Annika och lade det ena benet över det andra för att stretcha.
”Okej”, sa Julie tankfullt. Hon hade bestämt sig för att inte släppa Annika ur sikte, men samtidigt ville hon inte göra henne orolig, så hon gick mot bastun och väntade i förrådet bakom husknuten till dess att hon såg Annika komma gående mot gäststugan för att hämta sina saker. På något vis kände hon det som att de andra inte riktigt hade förstått att Annika behövde beskyddas. Men det var klart, de hade inte heller känt Albins händer om sin hals tryckande så hårt att de inte kunde andas och de hade inte heller sett desperationen i hans ögon. Kanske förstod inte ens Annika. Kanske ville hon inte förstå. Men då var det Julies skyldighet att ta på sig ansvaret, även om de andra tyckte att hon verkade knäpp eller överbeskyddande. Hon såg bort mot gästhuset och ryckte till. På andra sidan gräsmattan, bakom träden, tyckte hon att hon såg någon röra sig. Eller inbillade hon sig bara? Hon stod på helspänn, tryckt mot förrådets vägg, och lyfte försiktigt upp sportbagen från marken och drog upp blixtlåset.
.
Julie fällde ihop stolen och ställde in den i förrådet. Sedan tog hon sin sportbag från marken och gick in i gäststugan och hämtade handduk och rena kläder. Genom fönstret såg hon hur Annika och Arne kom springande ikapp in på uppfarten och sedan slängde sig i gräset för att pusta ut.
Hon gick ut till dem och petade retsamt Annika i magen. Hon skrattade och satte sig upp medan hon skyddade sin mage med händerna. Arne låg fortfarande ner i gräset och pustade.
”Har du kört slut på honom”, frågade Julie.
”Det var han som envisades med att spurta”, sa Annika nöjt.
”Hon blir snabbare för varje dag, men jag blir bara stelare. Det är inte rättvist”, fick Arne fram och Julie log.
”Martin sa att bastun var klar nu och att det är damerna som ska börja.”
”Fint. Börja du så kommer jag strax”, sa Annika och lade det ena benet över det andra för att stretcha.
”Okej”, sa Julie tankfullt. Hon hade bestämt sig för att inte släppa Annika ur sikte, men samtidigt ville hon inte göra henne orolig, så hon gick mot bastun och väntade i förrådet bakom husknuten till dess att hon såg Annika komma gående mot gäststugan för att hämta sina saker. På något vis kände hon det som att de andra inte riktigt hade förstått att Annika behövde beskyddas. Men det var klart, de hade inte heller känt Albins händer om sin hals tryckande så hårt att de inte kunde andas och de hade inte heller sett desperationen i hans ögon. Kanske förstod inte ens Annika. Kanske ville hon inte förstå. Men då var det Julies skyldighet att ta på sig ansvaret, även om de andra tyckte att hon verkade knäpp eller överbeskyddande. Hon såg bort mot gästhuset och ryckte till. På andra sidan gräsmattan, bakom träden, tyckte hon att hon såg någon röra sig. Eller inbillade hon sig bara? Hon stod på helspänn, tryckt mot förrådets vägg, och lyfte försiktigt upp sportbagen från marken och drog upp blixtlåset.
.
fredag 16 september 2011
Allt de sade om Annika, del 19
Albin lutade sig mot relingen och den ljumma vinden lekte med hans hår. Han hade åkt med samma båt flera gånger förut, men aldrig ensam och aldrig runt midsommar. Det var mycket folk ombord och alla hade de rejält med packning, men stämningen var glad och alla pratade och skrattade. Han kunde förstå deras förväntan på midsommarledigheten och alla fina sommardagar som skulle komma därefter. Han brukade känna likadant. Men nu var allting annorlunda. Han var inte välkommen till Västerö. Han var förbjuden. Han ville inte riktigt förstå det.
Dagen innan hade han stuckit in huvudet på Café Bönan och låtit blicken vandra runt i lokalen. ”Letar du efter någon”, hade en ung servitris frågat och givit honom ett varmt leende.
”Jo, jag tänkte se om Julie var här”, hade han sagt och lagt på sin charmigaste pojkaktigaste uppsyn.
”Tyvärr. Hon har tagit semester. Hon skulle ut i skärgården över midsommar tror jag.”
”Aha, vad synd, men då provar jag att ringa istället.”
Det var så han hade fått veta att Annika skulle vara ute på gården med släkten som vanligt. Om Julie skulle åka ut i skärgården, då var det tillsammans med Annika hon åkte. Han visste att om han bara tog sig dit skulle hon vara där. Men hon skulle förstås inte vara ensam. Skulle han kunna få ett tillfälle att prata med henne utan att någon kom och störde? Han var fortfarande inte säker, men han kunde ändå inte låta bli att åka.
”Nästa brygga Västerö”, sade högtalarrrösten och Albin ryckte till. Det var här han skulle av. Han tog sig nedför lejdaren och ställde sig på fördäck med de andra avstigande. De höll i sina bagar och kylväskor medan väntande släktingar stod på kajen och vinkade. Albin hade ingen väska alls och heller ingen som mötte honom. Han klev snabbt över landgången och vek in på grusvägen som ledde mot öns norra sida. Det var bara någon kilometer till gården. Han skulle smyga sig dit genom skogen och se var alla höll hus innan han konfronterade Annika. Han måste se till att hon var ensam.
.
Dagen innan hade han stuckit in huvudet på Café Bönan och låtit blicken vandra runt i lokalen. ”Letar du efter någon”, hade en ung servitris frågat och givit honom ett varmt leende.
”Jo, jag tänkte se om Julie var här”, hade han sagt och lagt på sin charmigaste pojkaktigaste uppsyn.
”Tyvärr. Hon har tagit semester. Hon skulle ut i skärgården över midsommar tror jag.”
”Aha, vad synd, men då provar jag att ringa istället.”
Det var så han hade fått veta att Annika skulle vara ute på gården med släkten som vanligt. Om Julie skulle åka ut i skärgården, då var det tillsammans med Annika hon åkte. Han visste att om han bara tog sig dit skulle hon vara där. Men hon skulle förstås inte vara ensam. Skulle han kunna få ett tillfälle att prata med henne utan att någon kom och störde? Han var fortfarande inte säker, men han kunde ändå inte låta bli att åka.
”Nästa brygga Västerö”, sade högtalarrrösten och Albin ryckte till. Det var här han skulle av. Han tog sig nedför lejdaren och ställde sig på fördäck med de andra avstigande. De höll i sina bagar och kylväskor medan väntande släktingar stod på kajen och vinkade. Albin hade ingen väska alls och heller ingen som mötte honom. Han klev snabbt över landgången och vek in på grusvägen som ledde mot öns norra sida. Det var bara någon kilometer till gården. Han skulle smyga sig dit genom skogen och se var alla höll hus innan han konfronterade Annika. Han måste se till att hon var ensam.
.
torsdag 15 september 2011
Veckans pinuppa
Veckans pinuppa har ofta besökt stranden i sommar. 5 hoppas att hon har varit duktig med solkrämen så att hon undviker både sjukdomar och rynkor!
Gil Elvgren målade.
.
Allt de sade om Annika, del 18
Mary hade klätt sig och sminkat sig i flera timmar innan hon begav sig till Jazzmasters, en liten mysig klubb i änden av Stora Nygatan. Hon slog sig ner vid disken och beställde ett glas vin. Kvällens första band hade redan börjat spela och lokalen började sakta fyllas med folk som slog sig ner vid de små runda borden framför scenen. De flesta var uppklädda och många hade som hon en klassisk look, kvinnorna i klänning a la fyrtiotal och männen i skjorta, slips och väst för att passa in i Jazzmasters egna lilla tidsbubbla. Mary försökte slappna av och gunga med lite i musiken, men hon var nervös. Det kändes i hela kroppen och hon tittade runt i lokalen och spanade mot ingången för att se om Annika skulle dyka upp. Ännu syntes inget spår av henne. Mary undrade om hon också var nervös. Det var hon nog. För Annika var det hennes första dejt med en kvinna. För Mary var det hennes första dejt med någon som hon misstänkte att hon skulle kunna älska över allt annat tills hon vandrat klart på jorden.
Ett nytt band hade tagit plats på scenen och nu kom en bastant dam fram till mikrofonen och tog ton. Hennes starka klara stämma klingade genom lokalen och allas ansikten vändes med ens mot scenen. Det fylliga ljudet nästan trollband publiken och när kvinnan tog i från tårna var det så att håren reste sig på Marys armar. När den sista tonen klingat ut möttes sångerskan av massiva applåder. ”Thankyou everyone”, sa kvinnan och log så att hennes vita tänder gnistrade. ”I´m Catherine Jackson and I´ll be entertaining you tonight. Now I´d like to sing you one of my favourite songs and I´ve invited a friend of mine to do it with me. Where are you girl? Get in here!”
Trummisen slog in takten med pinnarna och basisten stämde in i ett skönt gung som fick publiken att direkt klappa med. En ung kvinna med lång klänning med bara axlar och det ljusa håret uppsatt i en knut klev leende in på scenen och började sjunga, mjukt, rent och smekande medan Catherine Jackson plockade fram sitt basregister och stämde in i andrastämman. Mary drog efter andan medan lycka och beundran fyllde hennes bröst. Det var verkligen inte vad hon hade väntat sig, men hon kände igen Annika på en gång.
.
onsdag 14 september 2011
Allt de sade om Annika, del 17
Siv Vide lade ifrån sig boken på köksbordet och torkade tårarna med en bit hushållspapper. Hon hade vågat öppna boken ”Min dotter är homo” två dagar tidigare och sedan dess hade hon sträckläst den. Mamman i boken hade tänkt samma tankar som hon, blivit lika rädd som hon, men sedan insett saker som Siv alls inte tänkt på. En mening hade fått henne att bli både rörd och bekymrad.
Föräldrarna är ofta de sista som får veta, just för att de är så viktiga. Barnen är rädda att föräldrarna inte ska förstå och stöta bort dem.
Hon tänkte tillbaka på det senaste mötet med Annika. Hon hade suttit där på andra sidan bordet och förmodligen berättat något som var väldigt svårt för henne att våga berätta, och Siv hade bara skällt på henne. Annika hade vågat berätta för henne, förmodligen inte alls som den sista utan kanske till och med som den första person hon pratade med. Vilket förtroende hon hade fått. Men hon hade kastat bort det. Hon visste varför. Det var för att hon blev rädd. Kanske var det en bok för att förstå sig på sig själv hon egentligen behövde.
Hon ville så gärna att Annikas liv skulle flyta på efter regelboken, att det skulle bli ett normalt liv, ett bra liv, ett sådant som normala lyckliga familjer hade. Hennes eget liv hade alltid varit kaos. Hon hade alltid strävat efter en normal tillvaro, men den ville aldrig riktigt infinna sig. Kanske hade hon den nu, men på något vis kändes det som att det var för sent. Att ärren från hennes barndom och hennes uppväxt och slitet som ensam mamma hade förstört henne på ett vis som inte gick att laga. På något vis hade hon intalat sig att när hon satt där som mormor, medan Annika var lyckligt gift, då skulle hon äntligen få ro i själen.
Visa din dotter att din kärlek finns där, vad som än händer. Tala om för henne att det inte spelar någon roll för dig vem hon älskar. Du kanske tycker att det är självklart, men hon behöver höra det.
Siv skruvade på sig. Var det inte lite smörigt skrivet? Hon hade aldrig sagt till Annika att hon älskade henne. Brukade föräldrar säga sådant till sina barn? Var det bara hon som var onormal? Men så långt skulle hon aldrig kunna gå, att hon skulle börja säga till Annika att hon älskade henne. Det skulle bara kännas fånigt och konstlat. Det skulle vara en tillräckligt lång väg för henne att gå bara att försöka få in tanken i huvudet att hennes dotter skulle kunna bli ihop med en annan kvinna. Om det nu var så.
.
Föräldrarna är ofta de sista som får veta, just för att de är så viktiga. Barnen är rädda att föräldrarna inte ska förstå och stöta bort dem.
Hon tänkte tillbaka på det senaste mötet med Annika. Hon hade suttit där på andra sidan bordet och förmodligen berättat något som var väldigt svårt för henne att våga berätta, och Siv hade bara skällt på henne. Annika hade vågat berätta för henne, förmodligen inte alls som den sista utan kanske till och med som den första person hon pratade med. Vilket förtroende hon hade fått. Men hon hade kastat bort det. Hon visste varför. Det var för att hon blev rädd. Kanske var det en bok för att förstå sig på sig själv hon egentligen behövde.
Hon ville så gärna att Annikas liv skulle flyta på efter regelboken, att det skulle bli ett normalt liv, ett bra liv, ett sådant som normala lyckliga familjer hade. Hennes eget liv hade alltid varit kaos. Hon hade alltid strävat efter en normal tillvaro, men den ville aldrig riktigt infinna sig. Kanske hade hon den nu, men på något vis kändes det som att det var för sent. Att ärren från hennes barndom och hennes uppväxt och slitet som ensam mamma hade förstört henne på ett vis som inte gick att laga. På något vis hade hon intalat sig att när hon satt där som mormor, medan Annika var lyckligt gift, då skulle hon äntligen få ro i själen.
Visa din dotter att din kärlek finns där, vad som än händer. Tala om för henne att det inte spelar någon roll för dig vem hon älskar. Du kanske tycker att det är självklart, men hon behöver höra det.
Siv skruvade på sig. Var det inte lite smörigt skrivet? Hon hade aldrig sagt till Annika att hon älskade henne. Brukade föräldrar säga sådant till sina barn? Var det bara hon som var onormal? Men så långt skulle hon aldrig kunna gå, att hon skulle börja säga till Annika att hon älskade henne. Det skulle bara kännas fånigt och konstlat. Det skulle vara en tillräckligt lång väg för henne att gå bara att försöka få in tanken i huvudet att hennes dotter skulle kunna bli ihop med en annan kvinna. Om det nu var så.
.
tisdag 13 september 2011
Allt de sade om Annika, del 16
Arne Norgren hade kommit överens med sin systerdotter om hur de skulle göra. Annika hade först varit tveksam till om hon ville åka till släktgården över midsommar, men Arne hade övertygat henne om att det skulle gå bra. Inte skulle Albin våga dyka upp när hela släkten var där. Arnes två söner var båda stora och vältränade och skulle nog kunna beskydda henne om det behövdes. Och så kunde hon väl ta med sig Julie som sällskap? Jo, det lät bra hade Annika tyckt. Då skulle de också kunna spela midsommarkonserten tillsammans som de brukade.
Men hon hade fortfarande sett tankfull ut. ”Är det något mer som tynger dig”, hade Arne undrat. Annika hade givit honom ett sorgset leende och han förstod. Det var förstås vad hennes mamma skulle tycka. Annika visste inte om hon skulle orka med att ha mamman hängande över sig som en örn, ständigt hackande och noga med att tala om allt som hon gjorde fel. Men Arne lade en tröstande hand på hennes axel. ”Vi ska nog klara av dig mor också”, sa han lugnt. ”Hon är lite speciell, men det är för att hon har varit med om mycket. Hon har några grundbultar i livet som hon förlitar sig på. Hur konstigt det än låter, så tror jag faktiskt att hon vill dig väl med alla sina förmaningar. Även om hennes värld är lite mer inrutad än din och min och hon har lite svårare att se annat än svart och vitt, så vill hon att du ska vara lycklig. Det är jag säker på. Vi ska jobba på henne.”
.
Men hon hade fortfarande sett tankfull ut. ”Är det något mer som tynger dig”, hade Arne undrat. Annika hade givit honom ett sorgset leende och han förstod. Det var förstås vad hennes mamma skulle tycka. Annika visste inte om hon skulle orka med att ha mamman hängande över sig som en örn, ständigt hackande och noga med att tala om allt som hon gjorde fel. Men Arne lade en tröstande hand på hennes axel. ”Vi ska nog klara av dig mor också”, sa han lugnt. ”Hon är lite speciell, men det är för att hon har varit med om mycket. Hon har några grundbultar i livet som hon förlitar sig på. Hur konstigt det än låter, så tror jag faktiskt att hon vill dig väl med alla sina förmaningar. Även om hennes värld är lite mer inrutad än din och min och hon har lite svårare att se annat än svart och vitt, så vill hon att du ska vara lycklig. Det är jag säker på. Vi ska jobba på henne.”
.
måndag 12 september 2011
Allt de sade om Annika, del 15
Julie hade blivit glad när Annika ringde och frågade om hon ville följa med ut i skärgården över midsommar. Det var Julies favorithögtid och hon gladdes åt tanken att få ta skogspromenader, plocka blommor, ta årets första dopp och att få sitta på den stora terrassen på Havsgården när Annika sjöng framme på scenen. Samtidigt gnagde en oro i henne.
Albin hade varit ute på Annikas landställe många gånger och han visste att hon brukade vara där över midsommar. Tänk om han dök upp där? Visserligen borde de väl gå säkra när de hade Annikas familj och vänner omkring sig, men ändå. Hon lyfte omedvetet sina händer som för att skydda sin hals från en osynlig angripare. Hon kände sig med ens väldigt arg. En sån idiot som Albin skulle inte så skrämma henne, få förstöra hennes midsommar och hennes liv genom att få henne att gå runt och känna sig rädd jämt. Dessutom, om han skulle dyka upp, då skulle det vara hennes plikt, som Annikas bästa vän, att försvara henne. Den här gången skulle hon vara bättre förberedd. Det måste finnas sätt att försvara sig mot idioter. Hon slog sig ner vid datorn och slog upp Google. Förhoppningsvis kunde hon få det hon behövde skickat till sig i tid.
.
Albin hade varit ute på Annikas landställe många gånger och han visste att hon brukade vara där över midsommar. Tänk om han dök upp där? Visserligen borde de väl gå säkra när de hade Annikas familj och vänner omkring sig, men ändå. Hon lyfte omedvetet sina händer som för att skydda sin hals från en osynlig angripare. Hon kände sig med ens väldigt arg. En sån idiot som Albin skulle inte så skrämma henne, få förstöra hennes midsommar och hennes liv genom att få henne att gå runt och känna sig rädd jämt. Dessutom, om han skulle dyka upp, då skulle det vara hennes plikt, som Annikas bästa vän, att försvara henne. Den här gången skulle hon vara bättre förberedd. Det måste finnas sätt att försvara sig mot idioter. Hon slog sig ner vid datorn och slog upp Google. Förhoppningsvis kunde hon få det hon behövde skickat till sig i tid.
.
söndag 11 september 2011
Allt de sade om Annika, del 14
Det var en vecka kvar till midsommar och Albin hade just sagt till sin mor att han inte skulle komma och fira midsommar med dem på västkusten. Varför då? För att han ville fira midsommar med Annika i år. De hade ju aldrig firat ihop. Det hade mamma förstått sa hon, även om det var lite tråkigt att han inte kom. Det skulle säkert killarna tycka också. Killarna, det var en blandning av kompisar och några unga släktingar som Albin brukade gå ut med på midsommarafton. De brukade ha riktigt kul. Dricka öl, dansa, snacka med alla tjejer som också hängde runt restaurangerna, vid stränderna och vid midsommarängen. I slutet av kvällen blev det ofta att de hade lite roligt i buskarna också. Det var inga problem. Killarna var justa så de sa aldrig något om det. Det skulle bli trist att missa det, men tänk om Annika kom och hämtade alla sina grejer medan han var borta. Visserligen brukade hon fira med sin familj i skärgården, men samtidigt visste hon att han brukade vara bortrest, så kanske skulle hon passa på.
Fredde tyckte att han hade blivit knäpp, det hörde han på honom. Sitta hemma hela midsommar och vänta på någon som förmodligen inte kommer? Och om hon nu skulle komma, vad skulle han då göra? Det visste han inte riktigt själv. Ställa allt till rätta på något vis. Få det att bli som vanligt. Fredde hade undrat varför han överhuvudtaget ville vara i ett förhållande när det ändå inte passade honom. Kanske hade han en poäng. Albin klagade ofta på allt han var tvungen att göra sedan han blivit ihop med Annika. Han var tvungen att gå med på tråkiga släktfester, se tråkiga romantiska filmer, missa sina träningspass för att de skulle göra något gemensamt, stanna hemma ibland när alla andra skulle gå ut och festa. Ändå var det något som kändes bra med att ha henne där. Det fanns någon att komma hem till. Och hon var bra för hans image. Hon fick honom att framstå som den han ibland önskade att han var.
Hans tankar gick till besöket han fått en vecka tidigare och han rös till. Den engelska bitchen hade skickat polisen på honom. Han kokade av ilska när han tänkte på henne. Ändå hade han lyckats hålla sig lugn medan konstaplarna var där. Han hade spelat förvånad, chockad, förnärmad. Han försäkrade dem om att han aldrig skulle göra någon illa. Han hade bara varit där och frågat efter Annika. Hade de trott honom? Han visste inte. De ställde konstiga frågor om var Annika var och han hade varit tvungen att säga att de hade gjort slut och att hon hade flyttat hem till en vän. Vem då? Det visste han inte. Okej, det lät inte bra. Det gjorde det verkligen inte och det störde honom. Men det var ändå inte bevis för att han skulle ha misshandlat någon.
.
Fredde tyckte att han hade blivit knäpp, det hörde han på honom. Sitta hemma hela midsommar och vänta på någon som förmodligen inte kommer? Och om hon nu skulle komma, vad skulle han då göra? Det visste han inte riktigt själv. Ställa allt till rätta på något vis. Få det att bli som vanligt. Fredde hade undrat varför han överhuvudtaget ville vara i ett förhållande när det ändå inte passade honom. Kanske hade han en poäng. Albin klagade ofta på allt han var tvungen att göra sedan han blivit ihop med Annika. Han var tvungen att gå med på tråkiga släktfester, se tråkiga romantiska filmer, missa sina träningspass för att de skulle göra något gemensamt, stanna hemma ibland när alla andra skulle gå ut och festa. Ändå var det något som kändes bra med att ha henne där. Det fanns någon att komma hem till. Och hon var bra för hans image. Hon fick honom att framstå som den han ibland önskade att han var.
Hans tankar gick till besöket han fått en vecka tidigare och han rös till. Den engelska bitchen hade skickat polisen på honom. Han kokade av ilska när han tänkte på henne. Ändå hade han lyckats hålla sig lugn medan konstaplarna var där. Han hade spelat förvånad, chockad, förnärmad. Han försäkrade dem om att han aldrig skulle göra någon illa. Han hade bara varit där och frågat efter Annika. Hade de trott honom? Han visste inte. De ställde konstiga frågor om var Annika var och han hade varit tvungen att säga att de hade gjort slut och att hon hade flyttat hem till en vän. Vem då? Det visste han inte. Okej, det lät inte bra. Det gjorde det verkligen inte och det störde honom. Men det var ändå inte bevis för att han skulle ha misshandlat någon.
.
lördag 10 september 2011
Allt de sade om Annika, del 13
Klockan var ett och Mary slängde besviket sin jacka över stolen när hon kom tillbaka från lunchrasten. Hon hade försökt få ur Fredde om han hört något nytt om Annika, men han verkade inte veta något. Eller så ville han inte berätta. Hon kunde inte hjälpa att känna det som om han dolde något för henne. Kanske ville ha vara solidarisk med sin vän. Eller skämdes han för honom? Det hade funnits så många tomrum i Freddes berättelse. Mary kände sig inte säker på om Albin var orolig för Annika eller om det var på grund av honom som Annika hade försvunnit.
Hon hämtade en kopp kaffe och sedan loggade hon in på datorn för att skriva vidare på sin artikel om löneklyftor på chefsnivå. Men det som mötte henne först var mailen i inkorgen och innan hon hunnit stänga ner programmet såg hon något som fick henne att spärra upp ögonen. Mitt bland alla jobbmailen i hennes inbox på tidningen fanns ett mail som bara hette ”Till Mary” och hade avsändaren ”Annika”. Det kunde förstås vara en annan Annika, intalade hon sig, för att inte bli för besviken. Men där var det, när hon klickade på rubriken. Ett mail från just den Annika som hade nästlat sig in i hennes medvetande och som inte ville ge henne någon ro. En hel sida full av bokstäver som faktiskt var skrivna bara till henne. Hon log åt det hon läste på den första raden. Jag vet inte om du minns mig... Om hon bara visste. Mary läste vidare med ett leende som liksom ville dra hennes mungipor ända upp till öronen. Det var riktigt, det hon hade känt. Annika hade också tyckt om att prata med henne. Annika ville träffa henne igen. Hon fortsatte läsa.
Mitt liv är lite stökigt nu. Jag har lämnat min pojkvän och ärligt talat så är jag lite rädd, för han är så arg och vill inte riktigt förstå. Jag bor hos en vän tills han har lugnat ner sig, men om du skulle vilja träffas så hittar vi något sätt att ses.
Mary andades in djupt och njöt av den lilla glödande boll som hade börjat snurra i hennes bröst. Sedan satte hon fingrarna till tangentbordet för att författa ett svar.
.
fredag 9 september 2011
Allt de sade om Annika, del 12
Tanken hade gnagt i henne hela tiden sedan hon gick den där promenaden med sin väninna. Vad menade Inga-Lill? Skulle Siv inte vara någon bra mor? Förmodligen hade Inga-Lill helt enkelt fel. Ja, förmodligen hade hon bara missförstått situationen. Hon visste inte allt. Det borde finnas någon stödgrupp för mödrar med underliga döttrar. En tanke slog henne. Kanske fanns det någon bok? Siv kände ett behov av att få dela sina bördor med någon. Det måste ha funnits många mödrar genom tiderna som haft problem med sina döttrar. Hon kunde omöjligt vara den första.
Hon drog på sig kappan och promenerade med raska steg ner till biblioteket. Där satte hon sig framför en av sökdatorerna och slog in ”Mödrar, döttrar”. Hon fick upp en hel drös med titlar. Sida upp och sida ner. Hon började anteckna och gav sig sedan på bokjakt i hyllorna. Det fanns böcker om uppfostran, om tonårsdöttrar, om barn med drogproblem, om kvinnor som blivit misshandlade och.. om att ha barn som kommit ut som homosexuella. Siv tittade på boken en lång stund, som om det skulle vara avgörande för Annikas sexuella läggning om hon rörde vid den eller ej. Sedan bet hon ihop och drog ut boken. Om inte annat kunde hon använda den för att bevisa för Annika att hon hade fel.
.
Hon drog på sig kappan och promenerade med raska steg ner till biblioteket. Där satte hon sig framför en av sökdatorerna och slog in ”Mödrar, döttrar”. Hon fick upp en hel drös med titlar. Sida upp och sida ner. Hon började anteckna och gav sig sedan på bokjakt i hyllorna. Det fanns böcker om uppfostran, om tonårsdöttrar, om barn med drogproblem, om kvinnor som blivit misshandlade och.. om att ha barn som kommit ut som homosexuella. Siv tittade på boken en lång stund, som om det skulle vara avgörande för Annikas sexuella läggning om hon rörde vid den eller ej. Sedan bet hon ihop och drog ut boken. Om inte annat kunde hon använda den för att bevisa för Annika att hon hade fel.
.
torsdag 8 september 2011
Har du hittat det du söker?
Många läsare hittar hit till Fem flator fantiserar genom något sökord. Kanske just du som läser nu är en av dem? Men vad är det du är ute efter? Vi kan konstatera att de allra flesta av er sökt just Fem flator eller något lesbiskt och i så fall har ni ju hittat rätt redan nu! Grattis!
Lesbisk film är det många som intresserar sig för. Till er kan vi rekommendera vår etikett flatfilm och vår lilla följetong där om just flatfilm, hur man hittar den och köper den.
Även lesbiska böcker är intressant och dem hittar ni under etiketten Böcker i högermarginalen samt under vår lista "Lesbisk läsning" som även den finns i högermarginalen. Om någon bra lesbisk bok fattas i listan får du gärna maila oss, så lägger vi till den!
Moa Svan intresserar ni er också för! Och det stämmer att Moa Svan skrivit om olika lesbiska tv-serier för Fem flator. Dessa hittar du under etiketten Tv-serier i högermarginalen. De serier som Moa skrivit om har rubriken "Moas favoriter".
Många har sökt på lesbiska sexställningar och då tycker vi att ni ska kika på detta inlägg som Andie skrev förra året. För den som vill läsa fler inlägg om sex rekommenderar vi just etiketten Sex i högermarginalen.
Lesbiska sidor på nätet vill ni också få tag på. För er rekommenderar vi en titt i högermarginalen där vi har en länklista till massvis av bra sidor. Om ni saknar någon sida får ni förstås som vanligt gärna tipsa oss om den!
Bonde söker fru lesbisk? Javisst, det stämmer! I årets upplaga av tv-programmet Bonde söker fru finns en lesbisk tjej med bland bönderna! Mer om hästbonden Johanna Nordin kan du läsa på TV 4:s programsida.
Snuskiga dikter? Ja, för ett och ett halvt år sedan hade vi faktiskt en Snuskig Dikttävling och vi fick in många roliga bidrag. Du kan kika på dem här. Under etiketten Dikt finns även fler dikter, om än mindre snuskiga.
Jordana Brewster ja.. Den som sett småfåniga men härliga lesbiska filmen DEBS kan väl knappast låta bli att beundra denna kvinna. Tyvärr finns det fler som är ute efter henne. Det finns till och med en klubb på Facebook som heter "Jordana Brewster, marry me". Men ett litet klipp från filmen kan vi väl njuta av åtminstone!
Lesbisk film är det många som intresserar sig för. Till er kan vi rekommendera vår etikett flatfilm och vår lilla följetong där om just flatfilm, hur man hittar den och köper den.
Även lesbiska böcker är intressant och dem hittar ni under etiketten Böcker i högermarginalen samt under vår lista "Lesbisk läsning" som även den finns i högermarginalen. Om någon bra lesbisk bok fattas i listan får du gärna maila oss, så lägger vi till den!
Moa Svan intresserar ni er också för! Och det stämmer att Moa Svan skrivit om olika lesbiska tv-serier för Fem flator. Dessa hittar du under etiketten Tv-serier i högermarginalen. De serier som Moa skrivit om har rubriken "Moas favoriter".
Många har sökt på lesbiska sexställningar och då tycker vi att ni ska kika på detta inlägg som Andie skrev förra året. För den som vill läsa fler inlägg om sex rekommenderar vi just etiketten Sex i högermarginalen.
Lesbiska sidor på nätet vill ni också få tag på. För er rekommenderar vi en titt i högermarginalen där vi har en länklista till massvis av bra sidor. Om ni saknar någon sida får ni förstås som vanligt gärna tipsa oss om den!
Bonde söker fru lesbisk? Javisst, det stämmer! I årets upplaga av tv-programmet Bonde söker fru finns en lesbisk tjej med bland bönderna! Mer om hästbonden Johanna Nordin kan du läsa på TV 4:s programsida.
Snuskiga dikter? Ja, för ett och ett halvt år sedan hade vi faktiskt en Snuskig Dikttävling och vi fick in många roliga bidrag. Du kan kika på dem här. Under etiketten Dikt finns även fler dikter, om än mindre snuskiga.
Jordana Brewster ja.. Den som sett småfåniga men härliga lesbiska filmen DEBS kan väl knappast låta bli att beundra denna kvinna. Tyvärr finns det fler som är ute efter henne. Det finns till och med en klubb på Facebook som heter "Jordana Brewster, marry me". Men ett litet klipp från filmen kan vi väl njuta av åtminstone!
Allt de sade om Annika, del 11
Arne Norgren blandade saft och packade ner den i korgen tillsammans med kanelbullarna. Sedan gick han ned mot bryggan. På ett sätt var han nästan glad. Det var så trevligt att ha Annika i huset. Han hade blivit lite av en ensamvarg på senare år, men nu hade han plötsligt sällskap i allt; i musiken, i soffan framför tv:n, på joggingrundan i skogen och i kajakpaddlingen på sjön. Han hade till och med lyft ner kokböckerna och sällskapsspelen från vinden. Men det fanns förstås en ton av sorg och omtanke bakom den glädjen.
De hade pratat mycket sedan Annika kom, om Albin, om Siv, om livet och sedan var det den där tanken som gnagde hos Annika. Den som hon hade berättat för honom om bara kvällen innan. Hon hade träffat någon som hade fascinerat henne, nått fram till henne på ett vis som ingen gjort tidigare. Och den personen var en kvinna. Någon som Annika bara träffat en gång. Arne hade nickat. Han förstod precis för han hade upplevt exakt samma sak. Den kvällen, då han träffade sin Alice, då visste han, på bara några timmar, att det var rätt, att det var henne han skulle dela sitt liv med. Annika hade blinkat tårögt mot honom och han visste inte om hon log eller skulle börja gråta. ”Jag är så glad att du förstår”, hade hon sagt, och sedan hade hon hängt sig om hans axlar. Därefter hade hon bitit ihop och sett lite sorgsen ut igen.
”Vad är det nu”, hade han frågat mjukt.
”Det är bara… jag vet inte om jag kommer få se henne igen, om jag ens kan hitta henne.. eller om hon ens vill träffa mig igen. Jag vet inte ens hennes efternamn.” Hon hade svalt och tittat ner i bordet, som om hon var rädd att Arne skulle tycka att hon var fånig. Men han hade klappat sin systerdotter tröstande på axeln.
”När man känner så som du gör nu, då kommer det sällan bara från ett håll. Jag jobbade faktiskt en hel del med information i det militära. Vad vet vi om den här flickan?”
.
De hade pratat mycket sedan Annika kom, om Albin, om Siv, om livet och sedan var det den där tanken som gnagde hos Annika. Den som hon hade berättat för honom om bara kvällen innan. Hon hade träffat någon som hade fascinerat henne, nått fram till henne på ett vis som ingen gjort tidigare. Och den personen var en kvinna. Någon som Annika bara träffat en gång. Arne hade nickat. Han förstod precis för han hade upplevt exakt samma sak. Den kvällen, då han träffade sin Alice, då visste han, på bara några timmar, att det var rätt, att det var henne han skulle dela sitt liv med. Annika hade blinkat tårögt mot honom och han visste inte om hon log eller skulle börja gråta. ”Jag är så glad att du förstår”, hade hon sagt, och sedan hade hon hängt sig om hans axlar. Därefter hade hon bitit ihop och sett lite sorgsen ut igen.
”Vad är det nu”, hade han frågat mjukt.
”Det är bara… jag vet inte om jag kommer få se henne igen, om jag ens kan hitta henne.. eller om hon ens vill träffa mig igen. Jag vet inte ens hennes efternamn.” Hon hade svalt och tittat ner i bordet, som om hon var rädd att Arne skulle tycka att hon var fånig. Men han hade klappat sin systerdotter tröstande på axeln.
”När man känner så som du gör nu, då kommer det sällan bara från ett håll. Jag jobbade faktiskt en hel del med information i det militära. Vad vet vi om den här flickan?”
.
onsdag 7 september 2011
Allt de sade om Annika, del 10
Julie Atwood satt i hammocken i sin pappas trädgård och löste korsord medan hon lyssnade på dagens sommarpratare. På hennes hals lyste två blåmärken. Hon försökte slappna av, men hon kände sig inte helt bekväm med att bo hos sin pappa. Det var som att någon hade jagat ut henne ur sitt eget liv och hon tyckte inte om det. Hon ville åka hem igen, men hon kände sig samtidigt rädd för att Albin skulle komma dit igen. Han var inte normal den killen. Det var som att han helt tappade kontrollen när han blev arg. Vem visste vad han kunde ta sig till? Speciellt nu. Julie hade diskuterat det med sin pappa, om hon skulle gå till polisen eller ej. Till slut hade de kommit fram till att det var det rätta att göra. Inte bara för Julies skull utan även för Annikas. Poliserna hade lyssnat på hennes redogörelse och även fotograferat hennes blåmärken. Hon hade också berättat för dem om hur Albin behandlat Annika och att hon nu hade gömt sig hos någon vän. Poliserna skulle besöka Albin sa de, för att höra hans version av saken. Julie undrade hur Albin skulle reagera när han ställdes inför anklagelserna. Skulle han bli arg eller skulle han lägga på sin manipulativa charm och spela helt ovetande?
Julies tog fram sin mobil och tittade på de senaste sms:en från Annika. Hon log. Annika ville höra hur hon mådde och sa att hon hade dåligt samvete för att Julie råkat illa ut på grund av henne. Det var så typiskt Annika, att alltid bry sig om hur alla andra mår, fastän hon själv var den som råkat värst ut. Att sitta gömd hon nån gammal morbror för att ens ex var sjuk i huvudet, det var förmodligen inte så Annika hade tänkt spendera sin semester.
.
Julies tog fram sin mobil och tittade på de senaste sms:en från Annika. Hon log. Annika ville höra hur hon mådde och sa att hon hade dåligt samvete för att Julie råkat illa ut på grund av henne. Det var så typiskt Annika, att alltid bry sig om hur alla andra mår, fastän hon själv var den som råkat värst ut. Att sitta gömd hon nån gammal morbror för att ens ex var sjuk i huvudet, det var förmodligen inte så Annika hade tänkt spendera sin semester.
.
tisdag 6 september 2011
Allt de sade om Annika, del 9
Albin Fermér satt vid köksbordet och funderade. Han hade ringt alla av Annikas vänner som han kunde komma på, men ingen hade sett henne. Hon hade tydligen inte pratat med dem heller, för ingen verkade känna till att hon hade stuckit. Albin talade inte om det för dem heller. Han sa bara att han behövde få tag på Annika och inte visste var hon var just nu. Annika hade förstås vänner som han aldrig hade träffat, musiker och sådana som han inte brydde sig om. Kanske var det någon sådan vän hon bodde hos. Kunde hon ha hittat en ny kille? Fan ta henne om det var så.
Han hade vänt upp och ner på allt hon ägde för att hitta någon adressbok eller något annat som kunde ge en ledtråd, men han hade känt på sig redan innan att det inte skulle ge något resultat, för alla sådana uppgifter fanns i Annikas mobil och dator och dem hade hon tagit med sig. I garderoben fanns bara kläder och i bokhyllan bara böcker, några fotografier i ramar och så en massa notblad. De senare hade han rafsat igenom och slängt ut över golvet.
I fotografierna hittade han heller ingen hjälp. Där fanns en bild på Annika och Julie där de satt på en brygga med armarna om varandras axlar, en bild på Annika och hennes tjejgäng på en restaurang, en bild på Annika där hon var två år gammal och satt med sin mamma och pappa i en soffa, en bild på Albin och Annika när de just tagit sin examen och sedan någon bild där Annika hade midsommarkrans i håret och sjöng tillsammans med två gamla gubbar. Ingenting fanns som kunde ge honom några ledtrådar. Han borde haft bättre koll. Han borde ha följt med till något av de där ställena hon spelade på och kollat vad det var för människor som hängde där. Han tryckte ner sina saker i träningsväskan och bestämde sig för att gå till gymmet och ta ut några av sina aggressioner där. Förr eller senare skulle väl Annika komma hem igen. Då ringde det på dörren.
.
Han hade vänt upp och ner på allt hon ägde för att hitta någon adressbok eller något annat som kunde ge en ledtråd, men han hade känt på sig redan innan att det inte skulle ge något resultat, för alla sådana uppgifter fanns i Annikas mobil och dator och dem hade hon tagit med sig. I garderoben fanns bara kläder och i bokhyllan bara böcker, några fotografier i ramar och så en massa notblad. De senare hade han rafsat igenom och slängt ut över golvet.
I fotografierna hittade han heller ingen hjälp. Där fanns en bild på Annika och Julie där de satt på en brygga med armarna om varandras axlar, en bild på Annika och hennes tjejgäng på en restaurang, en bild på Annika där hon var två år gammal och satt med sin mamma och pappa i en soffa, en bild på Albin och Annika när de just tagit sin examen och sedan någon bild där Annika hade midsommarkrans i håret och sjöng tillsammans med två gamla gubbar. Ingenting fanns som kunde ge honom några ledtrådar. Han borde haft bättre koll. Han borde ha följt med till något av de där ställena hon spelade på och kollat vad det var för människor som hängde där. Han tryckte ner sina saker i träningsväskan och bestämde sig för att gå till gymmet och ta ut några av sina aggressioner där. Förr eller senare skulle väl Annika komma hem igen. Då ringde det på dörren.
.
Veckans pinuppa
I höstrusk är det viktigt att klä sig rätt! Kanske kan veckans pinuppa bidra med lite inspiration till klädvalet?
.
måndag 5 september 2011
Allt de sade om Annika, del 8
Mary trummade med fingrarna mot bordsskivan. Hon satt på jobbet och försökte skriva en artikel men tankarna på Annika ville inte lämna henne i fred. Lyckligtvis var det semestertider och stämningen på redaktionen var ganska slapp ändå. Det knackade på dörrkarmen och Fredde stack in huvudet.
”Ska vi ta en fika?”
”Gärna.” De gick ut och satte sig i den lilla soffgruppen i kontorets mitt och Marys tankar virvlade runt i huvudet. Hur skulle hon formulera sig för att han inte skulle misstänka något?
”Du, din kompis Albin, vad var det hans tjej hette?”
”Annika?”
”Ja just det. Jag tycker jag har sett henne förut nån gång. Vet du vad hon heter i efternamn?”
”Annika Vide heter hon. Hon jobbar på sjukhus. Karolinska tror jag.”
”Aha… Nej, det ringer inga klockor.”
”Du gillade henne va? Det såg ut som ni satt och pratade rätt länge.”
”Ja, hon var jättetrevlig.”
”Det tycker jag med. Fast det verkar tyvärr som att hon och Albin gjort slut nu.” Mary hoppade nästan till i stolen.
”Jaså, varför då”, fick hon fram med en röst som hon försökte få att låta normal och inte alltför intresserad.
”Jag vet inte, men det är lite upp och ner med Albin. Ibland är han hur trevlig som helst, men ibland kan han vara lite av en skitstövel. Man vet inte riktigt var man har honom liksom. Nu är han skitarg och hon har tydligen försvunnit.”
”Försvunnit?” Mary rynkade pannan.
”Ja, han har försökt få tag på henne i flera dagar säger han, men inte ens mamman vet var hon är.”
”Vad läskigt. Tänk om det har hänt henne nåt?”
Fredde ryckte på axlarna, men såg lite osäker ut, som om den möjligheten inte slagit honom tidigare. Mary suckade och smuttade på sitt kaffe. Hon hade bara tänkt luska ut något sätt att komma i kontakt med Annika. Istället fick hon höra saker som vände helt upp och ner på hela situationen. Hon kände sig orolig för Annikas skull och ändå fanns det inget hon kunde göra. Inget hon hade rätt att göra. Hon var inte familj till Annika och inte ens något som kunde räknas som en vän. Hon hade ingen rätt alls att lägga sig i.
.
”Ska vi ta en fika?”
”Gärna.” De gick ut och satte sig i den lilla soffgruppen i kontorets mitt och Marys tankar virvlade runt i huvudet. Hur skulle hon formulera sig för att han inte skulle misstänka något?
”Du, din kompis Albin, vad var det hans tjej hette?”
”Annika?”
”Ja just det. Jag tycker jag har sett henne förut nån gång. Vet du vad hon heter i efternamn?”
”Annika Vide heter hon. Hon jobbar på sjukhus. Karolinska tror jag.”
”Aha… Nej, det ringer inga klockor.”
”Du gillade henne va? Det såg ut som ni satt och pratade rätt länge.”
”Ja, hon var jättetrevlig.”
”Det tycker jag med. Fast det verkar tyvärr som att hon och Albin gjort slut nu.” Mary hoppade nästan till i stolen.
”Jaså, varför då”, fick hon fram med en röst som hon försökte få att låta normal och inte alltför intresserad.
”Jag vet inte, men det är lite upp och ner med Albin. Ibland är han hur trevlig som helst, men ibland kan han vara lite av en skitstövel. Man vet inte riktigt var man har honom liksom. Nu är han skitarg och hon har tydligen försvunnit.”
”Försvunnit?” Mary rynkade pannan.
”Ja, han har försökt få tag på henne i flera dagar säger han, men inte ens mamman vet var hon är.”
”Vad läskigt. Tänk om det har hänt henne nåt?”
Fredde ryckte på axlarna, men såg lite osäker ut, som om den möjligheten inte slagit honom tidigare. Mary suckade och smuttade på sitt kaffe. Hon hade bara tänkt luska ut något sätt att komma i kontakt med Annika. Istället fick hon höra saker som vände helt upp och ner på hela situationen. Hon kände sig orolig för Annikas skull och ändå fanns det inget hon kunde göra. Inget hon hade rätt att göra. Hon var inte familj till Annika och inte ens något som kunde räknas som en vän. Hon hade ingen rätt alls att lägga sig i.
.
söndag 4 september 2011
Allt de sade om Annika, del 7
”Jag förstår att du är orolig”, sade Inga-Lill Lekström försiktigt till sin väninna medan deras hundar sprang ikapp över det stora fältet.
”Jag är inte bara orolig”, sa Siv. ”Jag är förvirrad och arg och skamsen och allting på samma gång. Kanske jag inte borde ha skällt på henne sådär, men jag tycker ändå allting verkar så konstigt. Ja, du har ju träffat Albin. Jag kan inte förstå att han skulle kunna göra Annika illa.”
”Nej, han verkade ju vara en hygglig kille, men man vet ju aldrig. Jag har träffat på många manipulativa typer i mina dagar. Ena stunden är de hur inställsamma som helst och nästa stund trycker de ner någon i skorna.”
”Ja, men Albin.. Och nu bor Annika hos någon väninna och hon vill inte ens tala om för mig vem det är! Är det nu ett vuxet sätt att hantera sina problem? Kunde de inte bara träffas och tala ut om det?”
”Men.. tror du verkligen det är en bra idé? Om han nu har gjort henne illa..”
”Det där tror jag vad jag vill om. Jag har då aldrig sett att han skulle ha gjort henne nåt ont. Jag misstänker att hon överdriver en del.”
”Hm.”
”Vad ska nu det betyda?”
”Vill du ha ett råd?”
”Vaddå för ett råd?” Siv klappade otåligt händerna mot låren och ropade på den vita terriern. ”Daisy! Kom hit Daisy!”
”Om du vill att din dotter ska finnas kvar i ditt liv..” Siv vände sig snabbt om åt väninnans håll och rynkade pannan. ”Så föreslår jag att du börjar stötta henne, oavsett vad du tror. Det är stöd en dotter vill ha av sin mor. Inte någon som dömer henne.”
”Jag vill bara hennes bästa”, muttrade Siv.
”Jag vet. Jag säger bara att det finns en risk att hon inte uppfattar det så.”
”Ibland behöver den där flickan skyddas från sig själv. Du skulle bara veta vad hon sa till mig förra veckan.”
”Jaså. Vad sa hon då?”
”Jag vill inte ens prata om det”, sa Siv och gick vidare över gräset med Daisy trippande efter sig.
”Jag är inte bara orolig”, sa Siv. ”Jag är förvirrad och arg och skamsen och allting på samma gång. Kanske jag inte borde ha skällt på henne sådär, men jag tycker ändå allting verkar så konstigt. Ja, du har ju träffat Albin. Jag kan inte förstå att han skulle kunna göra Annika illa.”
”Nej, han verkade ju vara en hygglig kille, men man vet ju aldrig. Jag har träffat på många manipulativa typer i mina dagar. Ena stunden är de hur inställsamma som helst och nästa stund trycker de ner någon i skorna.”
”Ja, men Albin.. Och nu bor Annika hos någon väninna och hon vill inte ens tala om för mig vem det är! Är det nu ett vuxet sätt att hantera sina problem? Kunde de inte bara träffas och tala ut om det?”
”Men.. tror du verkligen det är en bra idé? Om han nu har gjort henne illa..”
”Det där tror jag vad jag vill om. Jag har då aldrig sett att han skulle ha gjort henne nåt ont. Jag misstänker att hon överdriver en del.”
”Hm.”
”Vad ska nu det betyda?”
”Vill du ha ett råd?”
”Vaddå för ett råd?” Siv klappade otåligt händerna mot låren och ropade på den vita terriern. ”Daisy! Kom hit Daisy!”
”Om du vill att din dotter ska finnas kvar i ditt liv..” Siv vände sig snabbt om åt väninnans håll och rynkade pannan. ”Så föreslår jag att du börjar stötta henne, oavsett vad du tror. Det är stöd en dotter vill ha av sin mor. Inte någon som dömer henne.”
”Jag vill bara hennes bästa”, muttrade Siv.
”Jag vet. Jag säger bara att det finns en risk att hon inte uppfattar det så.”
”Ibland behöver den där flickan skyddas från sig själv. Du skulle bara veta vad hon sa till mig förra veckan.”
”Jaså. Vad sa hon då?”
”Jag vill inte ens prata om det”, sa Siv och gick vidare över gräset med Daisy trippande efter sig.
lördag 3 september 2011
Lesbisk filmlista på IMDB
På filmsajten IMDB har signaturen C-maker skapat en riktigt lång lista över lesbiska filmer och tv-serier. "Greatest lesbian movies" heter den och den innehåller hela 94 filmer och serier! Även om vi inte helt håller med om ordningen filmerna rankats i och filmer och serier kanske är lite svåra att jämföra varandra, så finns här riktigt många bra filmtips för den som letar lesbisk film.
(Mängden flatighet växlar också en hel del mellan filmerna på listan så om du letar efter en garanterat hög grad lesbisk kärlek i dina filmer rekommenderar vi att kolla upp filmer på Annies blogg innan, där filmerna även sorteras efter hur lesbiska de är.)
Plats 1 till 10 på listan över Greatest lesbian movies ser ut som följer:
1. Imagine me and you
2. L-Word
3. Water Lilies
4. Lost and delirious
5. Gia
6. Lip Service
7. The incredibly true adventure of two girls in love
8. Bloomington
9. Cracks
10. Mulholland Drive
Klicka på länken ovan för att se hela listan!
.
(Mängden flatighet växlar också en hel del mellan filmerna på listan så om du letar efter en garanterat hög grad lesbisk kärlek i dina filmer rekommenderar vi att kolla upp filmer på Annies blogg innan, där filmerna även sorteras efter hur lesbiska de är.)
Plats 1 till 10 på listan över Greatest lesbian movies ser ut som följer:
1. Imagine me and you
2. L-Word
3. Water Lilies
4. Lost and delirious
5. Gia
6. Lip Service
7. The incredibly true adventure of two girls in love
8. Bloomington
9. Cracks
10. Mulholland Drive
Klicka på länken ovan för att se hela listan!
.
Allt de sade om Annika, del 6
Saker och ting är verkligen aldrig sådana som man tror att de är, muttrade Arne Norgren där han satt vid sitt köksbord och väntade på att en taxi skulle komma med de ägodelar som tillhörde hans systerdotter.
Det hade varit en allt annat än vanlig dag. Först hade Annika ringt och frågat om hon inte skulle komma över så att de kunde sjunga och spela lite tillsammans. Hon hade först verkat lite disträ, men när de väl hade börjat öva på midsommarsångerna hade det känts som i gamla tider. Mitt i en vals hade sedan telefonen ringt och någon väninna till Annika hade presenterat sig och bett att få prata med henne. Arne hade lämnat över luren och fått lyssna till ett upprört samtal där Annika mest mumlade saker som ”åh nej” och ”förlåt, jag trodde inte” och ”han gjorde väl inte illa dig?” Arne hade fått en orolig känsla i magen när han betraktade sin systerdotter. När hon till slut hade lagt på luren och olyckligt satt på sängen och såg förvirrat framför sig hade han satt sig bredvid henne och lagt sin arm om henne.
”Berätta allt. Jag kan hjälpa dig.” Hon hade först sett tveksam ut. ”Jag vet att du tror att jag är en gammal gubbstrutt som bara spelar gitarr och sjunger visor, men jag har också ett liv bakom mig och det har inte alltid varit lätt för mig heller.” Då hade hon gett honom ett leende och försäkrat honom om att hon inte alls tyckte att han var någon gubbstrutt.
Nu stod hon i duschen och Arne satt vid sitt bord och försökte ta in allt det han just hört. Den trevlige pojken Albin, han var tydligen inte alls den han utgav sig för att vara. Han hade behandlat Annika illa och nu, när hon hade lämnat honom, hade han tagit sig in hos Annikas väninna för att få tag på Annika och han hade varit arg, riktigt arg. Han hade tryckt upp väninnan mot väggen och skrikit åt henne att det var hennes fel, att det var hon som hade satt griller i huvudet på Annika och att han allt skulle komma tillbaka och hämta hem henne.
Väninnan hade blivit rädd förstås. Det hade Arne full förståelse för. Även om han inte hade sett Albin arg så var han gänglig och stark och kunde säkert ge ett hotfullt intryck om han ville. Väninnan hade tagit tillflykt till sin far och Annikas väskor var nu på väg över till Arne i en taxibil. Vilket kaos. Men Annika hade åtminstone varit säker på att Albin inte visste var Arne bodde. Albin var inte intresserad av hennes musikvänner, sa hon, och han visste förmodligen inte ens vad Arne hette i efternamn. Och säkert hade en gammal morbror ändå varit en av de sista platserna Albin skulle komma på att leta efter Annika på.
.
Det hade varit en allt annat än vanlig dag. Först hade Annika ringt och frågat om hon inte skulle komma över så att de kunde sjunga och spela lite tillsammans. Hon hade först verkat lite disträ, men när de väl hade börjat öva på midsommarsångerna hade det känts som i gamla tider. Mitt i en vals hade sedan telefonen ringt och någon väninna till Annika hade presenterat sig och bett att få prata med henne. Arne hade lämnat över luren och fått lyssna till ett upprört samtal där Annika mest mumlade saker som ”åh nej” och ”förlåt, jag trodde inte” och ”han gjorde väl inte illa dig?” Arne hade fått en orolig känsla i magen när han betraktade sin systerdotter. När hon till slut hade lagt på luren och olyckligt satt på sängen och såg förvirrat framför sig hade han satt sig bredvid henne och lagt sin arm om henne.
”Berätta allt. Jag kan hjälpa dig.” Hon hade först sett tveksam ut. ”Jag vet att du tror att jag är en gammal gubbstrutt som bara spelar gitarr och sjunger visor, men jag har också ett liv bakom mig och det har inte alltid varit lätt för mig heller.” Då hade hon gett honom ett leende och försäkrat honom om att hon inte alls tyckte att han var någon gubbstrutt.
Nu stod hon i duschen och Arne satt vid sitt bord och försökte ta in allt det han just hört. Den trevlige pojken Albin, han var tydligen inte alls den han utgav sig för att vara. Han hade behandlat Annika illa och nu, när hon hade lämnat honom, hade han tagit sig in hos Annikas väninna för att få tag på Annika och han hade varit arg, riktigt arg. Han hade tryckt upp väninnan mot väggen och skrikit åt henne att det var hennes fel, att det var hon som hade satt griller i huvudet på Annika och att han allt skulle komma tillbaka och hämta hem henne.
Väninnan hade blivit rädd förstås. Det hade Arne full förståelse för. Även om han inte hade sett Albin arg så var han gänglig och stark och kunde säkert ge ett hotfullt intryck om han ville. Väninnan hade tagit tillflykt till sin far och Annikas väskor var nu på väg över till Arne i en taxibil. Vilket kaos. Men Annika hade åtminstone varit säker på att Albin inte visste var Arne bodde. Albin var inte intresserad av hennes musikvänner, sa hon, och han visste förmodligen inte ens vad Arne hette i efternamn. Och säkert hade en gammal morbror ändå varit en av de sista platserna Albin skulle komma på att leta efter Annika på.
.
fredag 2 september 2011
Allt de sade om Annika, del 5
När Julie Atwood lade på luren var hon förvånad, men också väldigt glad för sin väninnas skull. Hon hade sagt åt Annika så länge att hon måste lämna Albin, att han inte var bra för henne, men det var alltid något som höll henne tillbaka. En stor del av det trodde Julie hade att göra med omgivningens uppfattning av Albin. Alla såg honom som en riktig drömman: social, snygg, trevlig. Det var bara Julie som fick höra vem han egentligen var. Det var hon som fick veta hur han behandlade Annika när de var ensamma och det var inte längre bilden av en drömman hon hade framför sig när hon hörde Albins namn, utan snarare bilden av en manipulativ egoist som inte visste hur man älskade någon annan än sig själv.
Och så var det Annikas mamma förstås. Alltid detta tjat om vad mamman tyckte och tänkte. Mamma skulle hata mig om jag lämnade honom, hade Annika sagt. Julie hade inte själv någon mamma och hon kunde inte förstå alla dessa människor som tyckte att det viktigaste i livet var vad deras mammor tyckte. Var det inte man själv som skulle leva det liv man skänkts? Hennes egen pappa hade aldrig lagt sig i på det viset. Han fanns där när Julie behövde honom, men han skulle aldrig komma på tanken att lägga sig i vem hon umgicks med. Han skulle bara våga!
Julie gick tillbaka i tiden och försökte sammanfatta hur hon upplevt deras förhållande. Annika och Albin hade träffats i nästan tre år och i minst två av dem hade Annika varit olycklig, men ändå inte haft modet att lämna honom. Varför gjorde hon det nu? Hade det hänt något speciellt eller rann bägaren bara till sist över? Julie hade inte vågat fråga utan bara svarat att självklart, självklart kunde Annika komma och bo hos henne. Javisst kunde hon komma på en gång. Julie gick in i klädkammaren och hämtade rena lakan att bädda gästsängen med.
.
Och så var det Annikas mamma förstås. Alltid detta tjat om vad mamman tyckte och tänkte. Mamma skulle hata mig om jag lämnade honom, hade Annika sagt. Julie hade inte själv någon mamma och hon kunde inte förstå alla dessa människor som tyckte att det viktigaste i livet var vad deras mammor tyckte. Var det inte man själv som skulle leva det liv man skänkts? Hennes egen pappa hade aldrig lagt sig i på det viset. Han fanns där när Julie behövde honom, men han skulle aldrig komma på tanken att lägga sig i vem hon umgicks med. Han skulle bara våga!
Julie gick tillbaka i tiden och försökte sammanfatta hur hon upplevt deras förhållande. Annika och Albin hade träffats i nästan tre år och i minst två av dem hade Annika varit olycklig, men ändå inte haft modet att lämna honom. Varför gjorde hon det nu? Hade det hänt något speciellt eller rann bägaren bara till sist över? Julie hade inte vågat fråga utan bara svarat att självklart, självklart kunde Annika komma och bo hos henne. Javisst kunde hon komma på en gång. Julie gick in i klädkammaren och hämtade rena lakan att bädda gästsängen med.
.
torsdag 1 september 2011
Veckans pinuppa
Veckans djurvänliga pinuppa behåller (mycket föredömligt!) sommarkatten även när höstmörkret smyger sig på. Konstnären heter Arthur Sarnoff.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
